Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NIO 22 ILLUSTREBAD TIDNING FÖR UNGDOM OCH BARN. 175
således lof att vänta, tills någon hemifrån
kom att söka dem, hvilket icke kunde dröja
länge.
Alt detta framstälde sig efterhand för våra
ungdomar, där de, häpna och modstulna,
stodo ]iå stranden och stirrade efter båten.
Slutligen bröt Max tystnaden.
— Nå, — suckade ban. — vi få finna oss
i det. På det bela taget, — tillade ban
skrattande, — kan det vara rätt trefligt att
spela Robinsöner en tid.
Ja, det fins en liten torpstuga där
bakom udden, inföll Inna ifrigt, — den
har eldstad och allt; jag var därinne och
såg.
— Var den oläst?
— Kanske där bor någon?
Inna skakade på hufvudet. Nej, det trodde
hon inte.
— Nå, vi kunna ju gå och se, —
föreslog Max; båten är i alla fall sin väg, den.
Sagdt och gjordt. Man traskade af. Snart
kom man till en liten, förfallen och
undangömd byggnad, stor som en vanlig lada. Ett
fönster hade den, en aln i fyrkant. Rutorna voro
borta, men några glasbitar i ramarna antydde
deras forna tillvaro. Dörren hängde, vind
och sned, på ett gångyärn. Denna koja måste
otvifvelaktigt icke på länge ha varit bebodd.
Inne såg det ännu väne ut; öfverallt
ned-rökt och smutsigt. En väggfast bänk, en
pall, ett trebent bord och några gamla,
sönd-riga fiskkorgar utgjorde bela bohuget.
Men hur det var, dugde det ändå. Det
tillfälliga missödet togs ganska lätt. Man
slog sig ned, hvar man kunde och öppnade
språklådan. Några fång torra grenar och
ruskor hemtades in, och snart flammade en
munter brasa på härden. Visst blef det
mycket rök inne, så tårarna kunde pressas
fram ur ögotWr&O, men ingen brydde sig
därom. utan v av Hka glad för det. Så ordnade
man sig \ ring kring elden, lustiga historier
dukades upp. och lekar och skämt växlade
med hvarandra. Ingen märkte huru tiden
led, förrän Max, som emellanåt gick ut för
att kika efter om någon båt visade sig,
förkunnade att solen gått ned och att det
började skymma. Då måste alla ut, för att
beundra kvällen, med dess lugn och stillhet
Sjön låg där så blank som en spegel, borta
vid andra stranden kunde man se hur de
höga furorna stodo på hufvudet, om man så
lår säga, i vattnet. Icke eu fläkt rörde sig,
alt var så tyst, så tyst. Just nu steg månen
mnd och röd öfver skogsbrynet; en bred,
silverglänsande rand tecknade sig på
vattenytan och blef alt längre. Det var liksom
den ville säga: ser du inte, att jag är en
bro, som leder till månen; stig på, om du
har lust.
Barnen stodo tysta en lång stund, de voro
försjunkna i beundran, och endast sågo. Det
var väl intet nytt, men nu gjorde det ett
intryck, som aldrig förr. Så ensam och liten
man kände sig i mörka natten på den öde
holmen med dystert, obebodt skogland rundt
omkring. Längtansfulla tankar på hemmet
började inställa sig. Det gick icke an.
Vår eld slocknar, — ropade Max
plötsligt, så att alla sprutto till, — mera ved
och granruskor.
Och för att göra början tog ban en famn
full och bar in dem. De andra följde
exemplet, och snart hade man ett tillräckligt
förråd för hela natten. Dörren stängdes,
för att ej insläppa den fuktiga nattkylan,
elden tändes åter, och ring formerades
omkring den. Men samtalet gick icke mera
så lifligt, som förr. De yngre fingo sand i
ögonen och började nicka med hufvudet, och
bäst som det var reste de af till
Fjäderholmarna. De äldre kämpade tappert emot,
men Nukku Matti var starkare
Jag somnar med våld, mumlade Aili,
där hon låg med armbågen mot golfvet och
nickade.
Nöden har ingen lag; gör som jag, jag
ger mig, — och sedan Max jämkat om elden,
sträkte han ut sig raklång på golfvet. Inom
kort hade Nukku Matti tagit hand om alla.
Tidigt följande morgon steg Max upp, stel
och styf af sin hårda bädd och gick sakta
ut, utan att väcka de andra Hans
ornor-nade ögon vändes långsamt åt sjön, och
— hvad? Med ens blef ban klarvaken och
satte som eu galning af ned till stranden.
Där låg båten, deras egen båt, och vaggade
sakta för vågorna. Vinden hade slagit om
och drifvit den tillbaka. Det var tur i otur,
det. Nu behöfde man inte visa sig ynklig
och begära andras hjälp.
Dock. ännu var allt icke klart, båten hade
fastnat emot någon stång i vassen. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
