Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA TROLL.SLÄNDAN. N:0 1
Kanske liar tln varit lat? menade
gossen. Jag ämnar bullra, jag.
Gubben lyfte den lille varsamt på sin ärra,
klappade lians runda, rödfrusna kiud ocli
sade: sädana hu vi alla varit, Alla ha vi
velat bullra i verlden och göra allting nytt,
men just derför brt vi uträttat så litet Jag
skall siiga dig något: det är det tysta
arbetet, som gör verlden ny. Se blott, livad våren
uträttar! ingen storm ocli ingen jordbäfning
förmår göra den frusna, döda jorden åter
lefvande grön. men det gör solen som aldrig
bullrar. Ilon ser med sitt goda, varma öga
på drifvorna, till dess att de börja gråta af
glädje ocli rinna bort för att vattna de
sken-döda växternas rötter. Vårens hemlighet,
lifvets hemlighet, (iuds hemlighet är intet
annat, än kärlek.
Den lille såg på gubben med stora,
förvånade ögon och begrep ej det obegripliga,
att ban ej borde bullra. Huru skulle han,
tidens yngsta barn hållas stilla och lyssna
på gammalt folks råd! I ett nu hoppade
ban ned ocli var försvunnen på sin första
resa ut i deri stora, okända, vida verlden.
— Sådana ha vi alla varit, och sådana
skola de alla blifva, som komma i tiden efter
oss! suckade gubben, tog siu staf och
fortsatte sin vandring ut på stora landsvägen,
som leder till evigheten.
Den lille var med ett språng ute i verlden.
Han gick ej, ban flög och var i samma sekund
öfverallt der solen gick upp öfver länder
och haf. Han hade ’24 timmar att resa kring |
jorden och detta gjorde han bättre än en
ångbåtskapteii. Han flög med solen vesterut
frän det utslitna, trötta Europa, från
Afrikas heta öknar öfver den stormiga Atlanten,
öfver Amerikas gröna grässlätter, öfver
Cor-ditterernas höga bergtoppar, öfver stilla
oceanen med desä tusen korallöar, öfver Asiens
snöklädda berg och ändlösa stepper, tilldess
att ban återvände, flämtande af trötthet, till
Finland ocli satte sig ett ögonblick att hvila
på en sten vid landsvägen.
llär gingo och kommo niåuga menniskor,
stora och små, höga och låga, rika och
fattiga. Tidens lilla barn 1892 hade nu under
sin långa resa vuxit till en meter i längd,
som gör efter gamla måttet 3l fot eller vid
pass som ett barn om fem år Han kunde
alla språk, var nyfiken, som alla barn vid
| hans år, och roade sig att fråga de
förbigående, medan han hvilade sig. — Hvarför
gråter du? frågade ban en liten flicka, som
gick förbi med en korg på armen.
Flickan svarade icke, hon gick till skogen
och tuggade på en grå brödbit, som liknade
bränd lera.
Hvarför gråter bon? frågade ban åter
flickans moder, som kom der ett stycke efter
henne.
Hon gråter för att bon är så hungrig,
svarade modren. Vi ha intet annat, än
barkbröd att äta, och nu går hon till skogen att
söka goda rötter.
Hvarför är du så glad? frågade tidens
barn, nyåret 1802, en fet, och rödbrusig herre,
som åkte i sufflettsläde och tuggade på en
hvetebrödssmörgås, medan ban framtog ur
foderalet en fin cigarett.
— livad skulle ej jag vara glad? skrattade
herrn i släden. Jag kommer just från eu
fin frukost i staden, der hvar flaska vin
kostat en half tunna råg.
— Men mötte du icke den lilla flickan,
som bet sönder sina tänder på barkbröd?
— Ja, jag ser nog, att här gå tiggare,
svarade herrn i släden, livad angår det mig?
Jag har skrifvit fem mark på listan för de
nödlidande, det står nog i tidningarna, och
dessutom liade vi nyss en välgörenhetsdans i
staden. Det var katten så roligt, vi dansade
hela natten, och jag var pajazzo.
Släden for förbi, der kom en fattig gumma,
dragande efter sig en kälke med en påse på
kälken.
— Hvarför ser du så glad ut? frågade
tidens barn.
Skulle ej jag vara glad? sade gumman.
Jag har nu hela julen ätit bara ett inål oin
dagen för att kunna livar dag spara ihop
ett bröd åt de hungrande. Se hvilken
vacker påse med rent rågbröd jag fått ihop,
och den drager jag nu till torpet derborta.
En bondgubbe kom med en tidning i
banden frän postkontoret i byn. — Hvarför ser
du sä ledsen ut V frågade tidens barn.
Skulle ej jag vara ledsen? morrade
gubben. Der står i tidningen sä mycket ondt
om värt land, att jag aldrig har trott att
kristna menuiskor kunna ljuga så. Och så
står om vårt folk, att det uu är förtryckt
och önskar fä andra lagar, än våra fria fäders!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
