- Project Runeberg -  Nya Trollsländan / Åttonde Årgången 1892 /
26

(1884-1892)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.



NTA TK01.LSLÄNDAN.

N:o 4

lare? hela ifver öfver Floras skat ter, som
den eviga dagen i förening med den frän
kalkgrunden återstrålaude värmen här, trots
det oblida klimatet, lyckats framlocka. Själf
fortsatte jag uppklättrandet, som för hvarje
steg blef mer och mer besvärligt. Det af
vinterkölden med tusen sprickor
genoinkor-sade gipsbürget gaf intet fäste åt hand eller
fot, vid hvarje rörelse lossnade stenar och
grus i massor och störtade dånande utför
bråddjupet. Alt brantare blef klyftan; med
utspärrade knän och armbågar tryckande
mig fast vid bärgssidormi, arbetade jag nig
tum för tum uppåt. Slutligen tyktes hvarje
möjlighet till vidare framträngande vara slut;
framför mig höjde sig en brant, ett par meter
hög afsats, hvilken tycktes omöjlig att bestiga.

Skulle jag vända om? Nej. ifrån bärgets
inre ljöd a!t starkare det orediga sorlet från
fàgelbärgen och eggnd af detta ljud, fortsatte
jag klättrandet; först efter en mängd
misslyckade försök fick jag ena handen öfver
afsatsens kant. Ännu ett tag och jag hängde
med bröstet, inot klippkanten. Om stödet
nu brast! Åter ett tag, ännu ett par
sprattlande rörelser med „de bakre extremiteterna"
i toma rymden och jag var i säkerhet.
Klyftan vidgade sig, på branten följde en sakta
sluttning, som jag obehindradt kunde gå
uppför o dl efter några sekunder hade jag
nått klyftans krön. Den syn soin här mötte
mina blickar, var till den grad oväntad, till
den grad storslaget skön att jag en lång
stund i häpen beundran dröjde som fjättrad
vid platsen.

Vid mina fötter låg en vid, kittelformig
dal, på alla sidor omgifven af otillgängliga
branter. Från stranden ledde dit upp två
af bäckar urgräfda klyftor, den jag
begagnat och en ännu brantare, hvari den dalen
genomrinnande bäcken i vilda kaskader
störtade ned mot hafvet. På alla öfriga sidor
omgafs dalen af skyhöga, lodräta fjällväggar,
här och dar delade af mörka, isuppfylda
klyftor, i hvars dunkla djup häcken tog sitt
ursprung. Så högt ögal kunde nå, voro
fjällets väggar tiikfa af en lefvande matta
af millioner fåglar. Dalens botten taktes
af ett lager från bärgsidonia nedspolad jord;
ur denna rika, från fågelbona stammande
mylla, hade den från väggarna àterstrålande
sommarvärmen framtrollat en växtrikedom,

hvars make jag aldrig skådat på
spetsbarden. Mattor af den yppigaste grönska,
öfver-sållade med purpurfärgade saxifragor, gula
och hvita vallmoblommor, stucko präktigt
af mot de högre sluttningarnas ljusblå
mattor af Polemonium pulchellum. Det var en
härlig syn, då man i veckor knapt sett
annat än himmel, haf, is och bärg. Men, var
växtvärlden rikt, representerad, livar då finna
ord att skildra djurlifvets storslagna prakt I
Uttrycken: härar, skaror, flockar lämna ingen
bild af de myllrande myriader, som täkte
de skyhöga branterna så högt ögat kunde
nå. Och äfven högst uppe mot toppen, där
ögat ej längre kunde skönja de sittande
fåglarna, aftecknade de ut och in flygaude
skarorna sig mot himlen likt. en surrande bisvärm.
Från fjällarnas höjder, från klyftornas djup
trängde ur hundrade tusentals näbbar ett
oredigt, oafbrutet sorl, liknande dånet af ett
vattenfall, under det de Hysande skarornas
vingar framkallade ett ständigt brus lik
stormvindens i furaskugen. Längst nedåt i dalen
hade alkorna sin plats; på hvarje afsats, i
hvarje remna sutto de vackra svarta och
hvita fåglarna i tätt hoppackade rader; de
stora, fläckiga, blågröna äggen lågo utan
spår till bon, också gick knappt en minut
utan att några ägg störtade ned för att
krossas mot dalens botten, men hvad betydde
det väl bland så många!

Högre upp hade krt/ckjorna (Larus
tridac-tvliis) sitt område; deras af gräs och lera
hopfogade bon sutto hojtade öfver alt där
minsta ojämnhet i klippan kunde gifva ett
fäste. Ur smärre sprickor framstucko
öfver-alt luimames (Mormon arcticus.) höga,
hop-trykta papegoj näbbar. På enstaka
klippspetsar, likt rofriddarborgarua vid Rhen, låg
borgmästarens (Larus glaucus) eusliga bo.
Själfva stodo de stolta, snöhvita fåglarna
antingen upprätta vid boet eller sväfvade
spanande högt upp i luften. Öfver alla de
andra, högst upp mot toppen, tätt iuvid
snömassorna lågo hafshästarnas iFulmarus
gla-cialis) svala och luftiga häckplatser.

Länge njöt jag af det underbara
skådespelet, men omsider måste jag tänka på
ned-färden. I hopp att den större klyftan skulle
erbjuda en bättre väg, valde jag denua för
nedstigandet. I början gick alt väl, men
plötsligen stod jag vid en brant afsats,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:34:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nyatrollsl/1892/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free