Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 4
ILLUSTRERAD TIDNING FÖR UNGDOJf OCII DARN.
27
omkring tre meter hög. Ett stort utsprång
erbjöd likväl ett godt fäste för händerna,
med hvars hjälp jag kunde nå några smärre
ojämnheter till fotfäste. Gripande fast tag
i utsprånget, släpte jag mig ned och stod
just. i begrepp att med tåspetsen nå det
första fotfästet då, o fasa, jag känner lnir
klipp-utsprånget jag håller i börjar röra sig. Ännu
cn sekund af andlös spänning, så ett doft
olycksbådande brakande, och i sällskap med
det väldiga blocket kände jag mig falla i
djupet.
Det var ett hämskt ögonblick, tusen
tankar gcnomblixtrade min hjärna, det susade
för öronen, så en dof stöt, en förlamande
smärta i höft och knä och där hamnade jag
på afs&teen midt i ett regn af grus och
stenar, under det klippblocket med ett åskligt
dån rullade utför branten. Ja, där stod,
eller rättare, där låg jag nu vackert, intet
ben brutet? Nej, alt gick att röra och
tyk-tes hjälpligt, belt. Men en ryslig sveda i
höften och knäet kände jag och att stöda
på vänstra benet var omöjligt. Under mig
låg klyftan lika brant som förut och hade
det varit svårt att taga sig fram frisk och
färdig, hvad skulle det ej blifva nu! Under
dessa omständigheter var det mig ett sant
nöje att höra mitt namn ropas från stranden
Det var B, som efter fullbordad växtskörd,
afbidat min återkomst och nu, lockad af
bullret och åsynen af den ur klyftan
nedstörtande stenlaviucn, kom för att tillse om
något obehagligt passerat. Jag svarade på
lians rop och han började klättra upp till
mig. Ända fram kunde han ej komma, ty
de 15 första meter under uiig utgjordes uf
en brant, slipprig, af ett lager forsande
vatten täckt rämna utan ringaste fäste. Nu
började vi rädpläga, skrikande till hvarandra
för att öfverrösta bäckens larm och sorlet
frän fågelbärget. Att kasta upp ett tåg för
söktes, men utan framgång, i ty att intet fäste
för detsamma fans uppe hos mig Slutligen
beslöts att jag på vinst och förlust skulle
åka utför rännan och B. söka hejda mig i
förbifarten Planen var visserligen våghalsig,
men å andra sidan också den enda utförbara
Sagt och gjordt. Jag makade uiig midt i
bäcken, en sval och föga torr sittplats, höll
mig fast i afsatsen och afbidade så B.s
sig-uai. B. tog säkert fotspjäru mot ett stort
klippblock, stödde ena handen mot
bärgväg-gen och afbidade hvad komma skulle. „Klart’r’
„Låt gå’1! Jag släpte taget och satte
af. Förgäfves sökte jag med klackarna bromsa,
det gick som utför en rutschbaua; på engång
kämie jag ett järnfast grepp i min krage
och, just, som jag var i begrepp att med
bäcken störta utför branten, slungade B. mig
med kraftig arm in bland stenarna vid sin
sida. Nu kunde jag pusta ut.
Det återstående nedklättrandet gick ined B:s
hjälp ganska lätt och sedan linkade jag själf
fram till båten, som vi nu ined förenade
krafter satte i sjön, hvarpå vi återvände
ombord, där jag genast uppsökte min koj,
nöjd att hafva sluppit undan för så godt köp.
Hela påföljande dag tvaugs jag att hålla
mig stilla och likväl — så mäktigt lockande
var lifvet däruppe — återvände jag efter
två dagar dit igen, åtföljd af Eriksen och
en fångstman för att ännu cn stund få njuta
af det oförlikneliga skådespelet. Härliga
dal! Spetsbärgens pärla, skall jag väl
någonsin återse dig!
När lyckorna stöptes.
j|prettonaftonen var kall oeh blåsig, så det
lat), var tvifvelaktigt om svåger Harry och
systor Banna skulle kunna komma i kväll.
Och det värsta var att de hade med sig bror
Börje, som rest till dem för att få skjuta
orrar för bulvan, så luckan i kretsen blefve
altför stor för att ej uppväcka ett litet
missmod Äfven Harrys syster Greta var hos
Walles på feriebesök och väntades med.
Maren gick och såg suiått modfäld ut, ty hon
var god väu med Greta och hade så mycket
att berätta nu om både julen och ferien.
Men näst oron för att Walles skulle
uteblifva, var kvällens brännande fråga oin man
skulle få stöpa lyckor eller ej.
Det var just ingen som ville gå^ocli fråga
pappa om saken, för han brukade tycka att
sådant bara var ett onödigt „kojk".
Slutligen tog Walter mod på sig ocli frågade —
Pappa I få vi inte stöpa lyckor i kväll?
Pappa, som just höll pä att ögna igenom
en färsk tidniug, svarade halft förströdd: —
jag tror vi inte ha tenn hemma, min gosse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
