Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
nta trollslända!».
N:o 10
— Jag skall springa mig varm, sade Syne.
— Understå dig att springa från korna!
Du skall hela dagen sitta pft samma ställe.
Jag skall försöka, mor.
Hon var då ohjelplige den flickan, med
sitt envisa ja, ja. Morsa förklarade, att hon
ingenting viirre visste, än gå i skolan, men
dit skulle hon och Sveru; de två andra fingo
ingenting lära.
Syne gick i vall; hon var då 8 år
gammal. Inga skor hade hon med sig, för att
de kunde slitas i skogsbacken; inga
strumpor heller; hvad skulle hon med strumpor,
när hon ej hade skor? En kort yllekjol hade
hon och derunder blotta linnet; det var alt,
och Priska tyckte, att det var nog.
Syne kom till rusth&Uarens ladugård. En
kort. rönnkäpp medförde hon, men bara för
syns skull, hon slog aldrig något kräk, hon
lockade korna med sig, och detta var i
början ganska besvärligt. Det var första
gången kräken sågo solen och snusade frisk
vårluft efter sex månaders fängelse i det
mörka fähuset. Deras förundran och glädje
var något lustigt att se på. De stirrade på
dagsljuset, iie sprungo yra och villa med
svansen i vädret och visste ej hvart. Två
kalfvar voro der med i sällskapet: de togo
till fötter allt hvad de förmådde med sina
långa, skrangliga ben. Oxen var också med:
en oxe, sju kor ocli två kalfvar, det skulle
Syne minnas för att ej låta någon förvillas
i skogen. Och oxen var den enda, som tog
sin värdighet i akt när ban behagade hedra
Guds fria natur med sin höga närvaro. Han
liit endast höra ett långdraget muuu, som
bevis på sitt nådiga välbehag.
Det var ej litet bråk att få kalftlansen ut
i god ordning med skälikon i spetsen, inen
det lyckades slutligen, och Syne dref korna
till ängen nedanför skogsbacken.
Sommartid var bela backen röd af smultron, men
nu lågo der ännu fläckar af snö mellan det
vissnade gula gräset frän hösten och likasom
spindelväf på de ställen, der drifvorna legat
höga. En mager kost fanns der, i brist på
bättre; det var torra björklöf och blåbärsris.
En del af |öfven hade svartnat och dugde
ej äta, men andra voro gula och röda, de
dugde i nödfall Korna försökte blåbärsriset;
det var segt att tugga: det var, som när
fattigt folk äter potatesskal.
Hu, hvad det blåste kallt! Vinden tog
i den tunna, korta kjolen och blåste fattiga
Syne iu på bara lifvet Niir hon fått sina
kor inom gärdet, sökte hon sig en bra plats
på backen, der hon kunde räkna dem alla
och hade skydd för blåsten bakom en stor
sten. Så åt hon sin halfva brödbit till
frukost; Kunde hon icke göra en näfverrifva
och mjölka en ko, så skulle hon fä kalas i
skogsbacken? Nej. kalfvarna hade i dag
Ritt, lof att di sina mammor för att få bättre
bull, och Syne visste att detta fingo de
aldrig annars: icke ville hon stjäla kalfvarnas
mat.
Tiden blef lång, der hon satt, bakom
stenen ; ingen bok hade hon, efter hon ej kunde
läsa, och något skulle hon göra Hon hittade
trästycken, barkbitar, tallkottar, llon byggde
åt sig en liten stuga vid stenen, gjorde ett
plank, en grind, ett fähus, stack fyra pinnar
under hvar tallkott och fick sju riktigt feta
kor. Oxen skulle också ha horn: ja, bom
fick ban, träpinnar funnos tillräckligt. Så
skulle der vara en liten beskedlig gumma,
som skötte om korna: Syne klädde en
barkbit i kjol af de röda |öfven, gjorde hufvud
af en half grankott, ögon, näsa och mun af
fjolårets lingon. Armar och ben gjordes af
stickor. Föi-stås, att korna skulle, också ha
mat och dricka: der fanns mossa till hö, och
snö låg kvar under den stora stenen. Syne
lade en näfve snö framför korna; de skulle
vänta litet, nog skulle snön smälta.
Men hvad blef det för en gård, där det
ej fanns en husbonde? Syne beslöt att göra
sin pappa skräddaren af en stubbe; han
skulle bli husbonde i gården och finare än
de andra. Han skulle sitta och sy på ett
bord och ha sax och nål och tråd och
pressjärn bredvid sig. Se, det var konst att få
hop så finurliga ting, och därtill fanns intet
passligt virke vid stenen Syne måste gå
ett stycke i skogen att söka, men för all
del ej långt, hon måste ha öga på sina kor.
Så gick hon några steg och sökte emellan
träden. Der låg något i ljungen under den
höga tallen. Hvad kunde det vara? En
liten grå fågel, och han var död. han hade
frusit ihjäl!
Syne tog fågeln i sin frusna hand och
andades pä honom. Nej, han var kall och död.
Men om hon skulle lägga honom under sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
