Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:0 8 illpstiikiiai) tidning
åken skridsko ocli annat, sådant, att. edra
nerver få hvila ibland och i sin tur sedan
orka med arbetet Lär rr att taga
skolarbetet med lugn och förstånd, utan
kapplöpning om första priset utan öfverdrifven
känslighet för motgångar och klander. Då skola
ni bli starka både till kropp och själ, icke
förlästa, bleka, gängliga rankor, utan hurtiga,
käcka med goda kunskaper — om än icke
lysande, — med sparade krafter för
kommande värf
Det, är så jag ville ha mina flickor.
Moster Sara
Syne i Sommaiby.
(Vars agn.)
t-je—i
f|Eolkot i Sommarby tyckte om granna
namn När skomakaren fick höra, att
skräddaren kallat sin pojke Ahasverus, blef
ban afundsjuk och kallade siu pojke
Zefy-rinus. Sedan fick skräddaren en flicka och
kallade henne Eufrosyne. Skomakaren blef
åter afundsjuk och tänkte vid sig sjelf: det
vore väl sju sy lar, om ej jag skulle hitta
ett finare namn i ulnianackau! Hvarpå ban
sökte och sökte, tilldess att ban på den s
September fann Mormessa. Det var något
till namn, det bådo ingen kristen menniska
burit förr. Ty den 8 September firades
fordom en messa för Guds moder jungfru Maria,
och derför blef den dagen kallad mors messa.
Skomakaren tyckte emellertid, att namnet
var extrafint, och flickan fick heta Mormessa.
Men tror man, att folket i byn hade tid
med så långa och konstiga namn? Ahasve
rus fick heta Sveru, Zefyrinus fick heta Rinu,
Kufrosyne fick heta Syne och Mormessa blef
Morsa, för rMessa" tyckte man smakade
kyrka ocli var intet riktigt tillständigt att
bruka om folk
Efter en tid hände sig, att skomakaren
blef död, och ej långt derefter dog
skräddarens hustru Enklingen och enkan tyckte
då, att de kunde blifva ett par, efter de
voro grannar, och så gifte skräddaren om
sig med skomakarens enka Då kommo alla
de fyra barnen, Sveru, Rinu, Syue och Morsa
tillsamman och blefvo på sätt och vis syskon,
FÖn TTNfinoM om baiin. 59
men sä riktig slägtskap var det viil ej, efter
de. tvä och två, hade olika far ocli mor.
Ändock skulle de väl ha förlikts
tillsamman, om icke skomakarens enka, som nu
hette skrädderska, varit en argsimpa.
Skräddarens förra hustru hade varit fromsint, men
nu kom skräddaren under toffeln, eller
rättare under spannremmen, som den nya
hustrun fört med sig från skomakarens
verkstad. Det var en fruktansvärd reni, som
snart hade en sådan verkan, att-skräddarens
nya hustru blef herre i huset.
Ibland kan mun icke så noga veta på hvem
barnen brås. Af skräddarens barn var Sveru
argsint, och Syue fromsint; af skomakarens
barn var Rinu fromsint och Morsa argsint.
De två fromma barnen höllo tillsamman och
förliktes godt; de två argsinta slogos mest
med hvarandra, men deremellan höllo de
samman för att kujonera de fromma.
Nya skräddaremor — Friska hette hou,
det var också ett grant namn! — tufflade
om barnen, när hon tröttnat att tuffla om
gubben sin. De två argsinta voro mors
favoriter; hon kände igen sitt eget blod. De
två fromma fingo stryk och svält, när hon
behagade finna ett fel hos dem. Syne kunde
hon icke lida för sina ögon; det var nu så
rent af odrägligt, att det barnet aldrig
motsade henne och alltid var lydigt, tåligt och
flitigt i alla sysslor. Då var Morsa i stället
en bit af mor; IIoii kunde klösa, hou; latas
kunde hon med, och litet ljuga ibland, det
prydde talet, tyckte mor Friska-
— Nu skall du gå i vall med
rustliåldrens kor. sade Friska till Syne. Det var
tidigt ]iå våren, marken var ännu ej riktigt
bar, och knappt ett grönt, strå fans på
ängarna, men allt, liö i rusthållarcns lador var
slut, och korna hade redan i två veckor
tuggat på hahn.
— Ja, mor, svarade Syne.
— Du får en brödbit ined dig. och den
skall räcka till qvällen.
— Ja, mor.
Och såskall du låna din tröja åt Morsa,
hon behöfver något varmt, stackare, när hon
skall gå i blåsten till skolan
Ja, mor.
— Ja och ja, fnurrade Friska; aldrig hör
man dä något annat! Fryser du intet sjelf,
din odåga?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
