- Project Runeberg -  Nya Trollsländan / Åttonde Årgången 1892 /
66

(1884-1892)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ö(! nya Tnoi,i,si,ÅNDAN. N:o 9

förtret. Icke så mycket som ett rödt strå
kunde hon upptäcka, men väl en brun svans,
som rörde sig qvickt mellan grenarna. En
ekorre! Hvad skulle hon med en ekorre?
Icke kunde hon föra hem honom och säga:
det är en kalf!

Syne satte sig på en sten. Skulle hon
gråta eller skulle hon äta sin middag? Men
hvar var den halfva brödbiten, som hon
sparat till middag? Borta, som kalfven.
Brödet hade fallit på mossen, ekorren slank
ned från trädet, satte sig på bakbenen, tog
brödbiten mellan sina framtassar, muggade
med framtänderna, nickade och lät kalaset
smaka sig väl. Syne måste skratta i all sin
bedröfvelse. En sådan snålmåns! lian äter
min middag, och jag ser på. Nå. håll till
godo! Nog är jag hungrig, men du är
kanske mera hungrig än jag.

Till råga på förtreten syntes den elake
Sveru styra sin kosa hit från landsvägen
Mor har skickat mig för att se åt, huru
du sköter kräken. Hvar liar du dera? Jaså,
på ängen. Tio s-kulle de vara. Ett, två,
tre . . . åtta. Hvar har du kalfvarna?
Kalfvarna? frågade Syne förskräckt.

— Ja, bflda kalfvarna. Kanske vargen
har tagit dem.

— Kära Sveru, hjelp mig att söka!

— Sök sjelf! sade Sveru.

— Kära Sveru, bed Rinu strax komma
hit för att hjelpa mig söka!

Sveru skrattade. — Rinu sitter i källaren
för att ban spillt omkull en mjölkbunke, när
ban sökte sin fällknif på hyllan. Mor har
läst in honom, och i qväll, när du kominer
hem utan kalfvar, skall hon läsa in dig. Adjö
nu Hvad har du för skräp der vid stenen?

Och med detsamma ban gick, sparkade
Sveru sönder den vackra nybyggda gården
med planket, grinden och alla kor i fähuset.

Syne såg på sin gåid. såg pä dm grå
stubben, som ensam stod qvar, och tänkte i
sitt hjerta: om nu du vore min lefvande
pappa, skulle du hjelpa mig. Men du är
bara ett stackars, gammalt, kullfallet träd.

(»råt intet, jag skall hjelpa dig, sade
en hes röst strax bredvid henne.

Syne sög sig häpen omkring. Så långt
hon kunde se öfver ängen, vägen och
skogsbacken, syntes ingen lefvande varelse mer
än en myggsvärm, sora dansade kadrill i

solskenet borta vid gärdesgården. Det var
ju vår nu; men det var höst i Synes
bedröfvade hjerta.

— Här är jag, sade åter rösten. Och nu
märkte Syne. till sin stora förskräckelse, att
det var stubben, som talade, — stubben,
som skulle föreställa hennes pappa,
skräddaren !

— Hvarför skall du vara rädd för mig?
fortfor stubben. Jag är ju bara ett. stackars
gammalt kullfallet träd. Förstår du hvad
jag säger?

— Ja. sade Syne. — Hon tyckte sig märka,
att rösten blef klarare, ju mer stubben talade.
Det var sora när den döda lärkan först rörde
vingarna och slutligen började qvittra.

— Det är bra, sade stubben. I.ägg nu
märke till hvad jag säger! Du har värmt
min ihjälfrusna lärka vid ditt barnhjerta och
återkallat henne till lifvet. Du har unnat
åt kalfvarna deras mjölk, fastän du sjelf var
törstig, och åt ekorren ditt bröd, fastän du
sjelf var hungrig. Tror du icke, att alla djur
och växter, ända till skogens mest föraktade
stubbar, förstå, när någon är god mot dem?
Jo, lita på det! Och vet du icke, att det
finns en lefvande ande i alla växter och alla
djur? Jo, ban finns der, men ban är
bunden, han är icke fri, sora din fria ande
Han är samma Skapares verk och lefver sitt
lif, sora du lefver ditt lian talar sitt språk,
men det förstå icke menniskorna; derför
säga de: växten kan icke tala, djuret kan
icke tala. Det är för att äldre menniskor
och smågamla barn ha vuxit bort från
naturen. Och likväl talar hela naturen. Goda,
oförderfvade barn förstå naturspråket, men
andra mena, att det är bara en inbillning,
och kalla det sayn. Ja, kalla det, saga, men
mins, att det är en sannsaga: i den finns
mera verklighet, än menskorna tro.

Syne var icke alls rädd numera, endast
förundrad och glad. Ilon visste ju af sagorna,
att allt i naturen kan tala, men icke alla
förstå det Hon förstod ju hvartenda ord;
hon undrade blott hvem stubben var

Stubben fortfor, likasom hade ban gissat
hennes tankar:

— Du undrar hvem jag kan vara? En
stackars gammal stubbe, ingenting annat.
Jag har varit ett sto:t träd, blifvit gammal,
som andra träd, och brutits af stormen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:34:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nyatrollsl/1892/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free