Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
nya thollslåndan.
N:o II
gå i skogen Alt, lian var både flitig och
lycklig fiskare, det hade jag sett, och det
var viirkligpn förvåiiansvärdt att se, huru
snabbt han med sina tjocka, fina och hvita
händer handterade och påfä^te krokarne på
långrefven. I mina ögon var farbror Lars
Fredrik någonting „efwasu. lian var klädd
i jaktrock, iigde, bland många andra gevär,
»Långa Tom" och hunden Flöjt, i sitt slag
lika ståtlig och vacker sora farbror själf, och
hvad som också var styft, hundpipau af
silfver, riktigt silfver, samt en skjutväska, hvari
funnos saker, som jng icke visste hvartill de
skulle användas <>ch i väskrämmen satt
en knif. som ingen sett, maken till. Den
hade ban haft ined hein från Spanien, och
den var så hvass, att han kunde stöta udden
genom en specieriksdaler. Emot en sådan
karl var ej lönt Opponera sig. Att börja
med lydde jag honom gärna; men då jag
aldrig fick vara med, då fiskredskapen
vit-jades, utan endast om mödan att utlägga
den, började jag finna min andel i fisket
mindre tilldragande och fann alt emellan
utvägar att smita mig undan den där trägna
sysselsättningen. Så hände, att jag en dag
strax vi ätit middag kilade af till cn
granngård och icke kom heui förr än farbror gått
till sängs. Af „Skolkajsa" (pigan som
städade skolrummet) underrättades jan. att jag
varit efterfrågad, därför att farbror skulle
resa långt bort på fiske dagen därpå, och
jag skulle varit hemma för att åtskilja
krokarne. Nu hade hon fått göra detta i uiitt
ställe, så att med den saken var del bra,
ocb jag behöfde ej vara bekymrad
På den saken sof jag, som man gör vid
13 år, d v. s. tils man blir väkt. Och
väkt blef jagi Farbror stod vid sängen i
full jägarkostym och röt: livar var du
i går, din dansmästare? Den gången blef
jag icke rädd, ty det var ej farligt, (let, såg
jag på lians glada ansikte, och dessutom var
min gode vän, bruksförvaltar Utterman,
närvarande. — Upp med dig! — sade farbror
belt fryntligt; — du får följa med mig till
Ilolmsjün; där skola vi fiska ocb jaga.–
Min lilla bössa skall du få låna, — tillade
herr Utternian. — Skynda dig nu, vi gå in
och äta frukost. — Jag tror de knappast
hunno in i sälen, förr än jag där fick höra
planen för fiirden. Farbror och jag skulle.
resa förut ocb lägga ut ref och nät; om ett
par dagar skulle herrar Utternian, Lindqvist
och Sandal komma efter; då skulle vi jaga.
Holmsjön var en två mil från bruket
belägen skogssjö, som var mycket fiskrik. Vid
sjön låg en finngård, bebodd af väldiga jägare
eller skyttar d. v. s. sådana, som hade
skjutit björnar och otroliga massor med fågel,
men lämnat hararna i ro. Ilolmsjön var
belt. nära norska gränsen, och i Norge funnos
stora svedjor och andra ypperliga harmarker.
Alt detta hade. man hört berättas, men ingen
hade varit där. Jag kände en jämnårig
pojke från Ilolmsjön, som en gång varit vid
bruket och sålt fågel till frun saint,
ekorre-och vessleskinn lill mig. Af honom hade
jag hört berättas, huru lians farfar och dennes
kamrat nästan ränsat finnskogarna från
björnar och vargar Och dit skulle jag nu få
komma, se och tala med dessa tappra män!
Jag riktigt, skälfde af glädje öfver en sådan
lycka. Kanske kunde jag själf råka på en
björn och då! Ja. vi gamla komma nog ihåg,
hvad soin kan hvälfva sig uti en 13-årings hjärna.
Det sved i hjärtat, innan vi kommo åstad,
ty farbror blef ju aldrig färdig, än skulle
han ha det ena, än det audra. Ändtligen
voro vi med alt vårt bagage instufvade
i ekan Banko Olof, en smeddräng från
bruket, var vår roddare, ocb så rodde vi
den lilla sjön Vålen uppför. Jag minnes
den dagen, som det, varit i går. Det var i
midten af augusti, rågen stod på skylar, och
kornåkrarna lyste gula. Öfver den lilla sjön
snart sagdt hängde don branta och vilda
llelgebodaklätten på ena sidan, under det
den miida augustisolen belyste den andra
sidans leende björkskogar, och den blå
himmeln med sina ljusa, lätta moln
återspeglades på den klara sjöytan. Och där låg den
sagoskimrande Guldbolinen, mörk och dyster,
beklädd med ljung ocb sekelgamla furor!
Där fiugo mina innersta tankar en fast punkt.
Där, på bottnen af den djupa sandgropen,
låg den stora järnkistan med de väldiga
gripania! Hvad innehöll kistan? Guld! Guld!
visste sagan, men sagan visste ock, att hon
bevakades af dvärgarne. Huru skulle jag
kunna besegra dessa? Ja, det skulle nog
gå, så rädd vore jag icke, och icke skulle
trollen kunna narra mig att skratta, nej då;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
