Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 11
II.LlJSTnEItAD TIDNING FÖIl tNGDOM OCU BAItN.
83
och un stod i mitt minne klar hela sagan
om Guldholmet);
Det var i ofredens dagar en konungason,
som måst fly långt bort hit till Edaskogen.
Här lefde han i enslighet och bodde djupt
in i Klättbergct, Kom någon vandrare förbi,
slog ban ihjäl honom och tog hans guld,
och så samlade han en kista full. Aldrig
skonade han en människas lif, ty så mycket
ondt hade människorna gjort honotn. att han
ville döda alla, alla utan undantag, Kom
så en dag en båt, full af folk, roende
utefter sjön, och glad var ban, då ban rodde
dem till mötes. Då folket fick se den
fruktade konungasonen, som aldrig skonat någons
lif, vågade de icke kämpa med honom i båten,
utan landade på holmen. Där stredo de. Alla
föllo, den ena efter den andra, ty intet svärd
bet på konungasonen. Dä striden var slut,
gick ban bort för att hämta deras båt, men
där fans ännu en människa vid lif. Det
valen jungfru, sä skön som en vårmorgon, så
mild som en västauvind, med guldgula
lokkar, och ögon blå. Konungasonen drog sitt
svärd för att gifva henne banesåret., men då
fäste jungfrun sina ögon på honom med en
blick så mild. att ban tvekade. — Vill du
bedja om ditt lif? — frågade han.
Hvartill skulle det tjäna? svarade hon, — du
skonar ju ingen: och därvid såg hon på
honom igen. Han var vred, men kunde ej
hugga till, utan sparkade till båten, så att
den flög långt ut på sjön och kom iu i ström
draget, där ban visste att hon skulle
omkomma i forsén
Därpå for ban hem utan att denna gång
ha fått något byte.
Dä flickan med båten koiu ned till forsen
satt dvärgakonungen där och fiskade, och
dä flickan såg pä honom, intogs ban af
medlidande och drog båten utför forsén, hvarpå
denna oskadad flöt elfven utför "till Gunnar
i skog. Forts.
Kalfdans.
-ij|jte] ar du sett en liten kalf, ila ban första
»cW- gången efter siu ankomst till denna
världen sätter foten i gröngräset och
pröfvat’ de länga, skrangliga benen? Jag har
sett en belt nyss, och vet du. (len synen är
lika mycket värd, som att se en clown på
cirkus. Skilnaden är blott, att den fyrbenta
clownen inte lärt sina konststycken af någon,
det är natur altsainmans, och ban är
fullkomligt oberörd af publikens skratt och
bifallsyttringar, hvilket just är det roligaste.
Deri kalfdansare jag här menar, föddes i
ett. fähus den 15 Maj 1892. Sedan ban
till-brakt sina första lefnadsdagar i ett hönshus,
i sällskap med tjugu fördomsfria tinghöns,
beslöts, att ban skulle få komma ut och
göra bekantskap med deu yttre världen, den
värld, som skulle bli hans : gröngräs, solsken
och myggor. Hvad ban tänkte, när han
inandades den rena luften och kände doften
af det färska gräset, det gaf ban tillkänna
genom ett mycket uttrycksfullt skutt, som
så när hade slutat med en kullerbytta utför
den gröna sluttningen.
lians ben, isynnerhet de bakre, voro
afgjordt för långa och tyktcs vilja manövrera
pä egen hand, utan att rådfråga hufvudet.
Ltäst han stod from och förnöjd, snaskande
i sig det saftiga gräset, togo benen ett skutt,
hvart och ett åt sitt håll, till stor förvåning
för honom själf. Och knapt hade ban med
mycket besvär åter samlat dem och kommit
i jämnvikt på en bekväm plats, så föll det
dem in att göra några slingerbultar mellan
stubbar och stenar, och det såg värkligen
ut, som om det ej skulle gå lyckligt. Men
trots alla försåt kom ban åter på slät mark
och fick mumsa i sig några smakliga gräs
strån. Den lilla tofsprydda svansen var i
oafbruten, gladelig svängning, och kom man
honom nära, kalfven, menar jag, så tog ban
snålt alla ens fem fingrar i sin ljusröda muu
och skulle gärna sväljt dem, om ban kunnat.
Men så, ett, tu. tre, rakade benen af med
honom igen i de mest oberäknade,
hälsovådliga piruetter.
På detta sätt fortsatte ban till vår
förlustelse, ända tils Maja kont med stäfvan
och skulle ge houom kvällsvard.
Dansmästarn tyckte ban kunde försörja sig själf och
rymde undan Maja, så hon till slut fick ta’
honom i famn och bära in honoin till de
andra hönsen.
Alt detta kom mig att tänka på de
tvåbenta kalfdansare, som dessa dagar sluppit
ut på gräsbete från skolornas iäxfoder. lluru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
