Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 12 ili..u8tnenad tidning för ungdom och ii ars. 93
ej låta bli att skratta. Mon nu blef kistan
så tung. att de ej förmådde lyfta henne, utan
släpte taget, och hon sjönk med ens ued i
jorden I detsamma fingo de böra en ljuflig
musik och se fiskarna dansa i sjön.
Den sagan var riktigt sann. Den hade
Olas hustru, Iknko-Marit berättat inig,
och Ola själf hade sett och hört Necken
spela så ljufligt på
Kristi-himmelsfärds-natten.
Ur dessa mina tankar väcktes jag af
farbrors:
livad sitter du och drömmer, ser du
ej, att refven släpar Ro ekan i land på
holmen, Ola, så får du hvila en >tund, innan
vi ro upp i clfven. Då vi voro belt nära
holmens strand, gjorde Ola så, och därpå
stego vi i land. Jag passade på och skulle
just berätta sagan för farbror, under det
vi bestego kullens topp, då jag helt barskt
afbröts af honom: — den dumheten har jag
hört förut. Att här möjligen varit en strid
mellan gräusborna, kan ju hända. Sandkullens
form antyder en grafplats, och gropen
däruti, att dumma människor där sökt en skatt,
det kan du lägga på minnet. Nu kan du
gå ned och ösa vattnet ur ekan, men rappa
dig, hör du!
Det var ej värdt att mucka, utan strax ge
sig i väg Ola hade redan länsat ekan och
låg nu på magen och hvilade sig. Jag lade
mig bredvid Ola och frågade honom, om
ban, aldrig tänkt på att uppgräfva skatten.
Ålijo, när jag vur så gammal som Gustaf,
tänkte jag nog göra det, men nu är jag så
stel i ryggen, att jag ej orkar lyfta kistan.
— Ola var eljes bra stark. Han lyfte
stångjärns hammaren i smedjan, och det kunde
ingen ann på bruket, än ban och förvaltaren.
Var kistan värkligeu så tung? Detta var
mycket betänkligt, ty jag tänkte nog
försöka nästa Kristi binuficlsfärdsnatt, och därpå
grubblade jag, tills farbror kom och tillsade
oss att gå ombord.
Det var ej långt till sjöns slut, ocb sedau
rodde vi in öfver norska gränsen och kommo
till Fosseu. Där bodde Mattias. Han skulle
hjälpa oss att draga ekan öfver land till
nästa sjö. Vore ban un icke hemma, ja, dä
visste vi tj, hur vi skulle komina fram.
Lyckligtvis stod ban på stranden och
sysslade med sina nät, då vi anlände. Han var
genast färdig att bistå oss. och nu buro vi
först sakerna till Bröbolssjön, och sedan
återvände vi till vår båt. Det var icke så
lätt att draga honom öfver, men det gick
dock. Då vi landade där vägen gick till
Holmsjön, hade farbror fått två gäddor pä
sina drag. Detta hade muntrat upp honom,
så att ban var vid godt lynne och
skämtsam under det ban fördelade våra saker,
som vi nu skulle bära. Ola fick, förstås,
brorslotten, och jag blef icke häller glömd.
Jag fick farbrors skinnkrage, dragen och
gäddorna, därtill hade jag min skjutväska,
bössa och slutligeu fiskhåfveu. Då vi voro
pålassade, började marschen. Farbror förde
Flöjt i koppel en stund, men grälade på
honom, därför att ban drog och ville lös.
Då hunden fortfarande rykte i bandet, blef
farbror ond och lät. honom springa, hvarefter
han, pustande och småputtrande fortsatte
vägen.
— Lägg min väska i din korg, Ola. Uff,
så varmt det är!
Nu började det bära uppför, och vägen
blef stenig. Ola, vill du vara snäll och
taga min röck på armen ! — Ja, det gjorde
Ola. Farbror vandrade nu i skjortärmarna,
som redan voro genomväta på axlarna. När
han om en stund aftog hatten runnö
svettdropparna utefter de feta kinderna. Vi
måste stanna, så att farbror fick upp sin
näsduk ur rockfickan, lian torkade sig nu
oupphörligt, under det ban spådde att det
skulle bli åskväder. Så knogade lian ännu
en stund. Ola. vill du vara snäll och taga
min bössa! Ja, nu hade Ola händerna
fulla Så slängde ban hundkopplet till mig
med tillsägelse att hålla reda på det.
Vi kommo nu ned i en skuggrik dal, där
en bäck forsade utför klipporna, och här
kastade farbror sig på rygg i gräset. —
Sjutton, en sådan hetta! Vi borde ha väntat
med denna resa en vecka till. Hur långt
ha vi kvar. Ola?
— Åh, en half mil väl. — Skulle vi ej gått
mer äu en (järdiugsväg ännu? — Nej. —
Tag upp vatten, Ola. Ocli farbror framtog
en läderbägare i form af en kaskett. — Hit
med min skinnkrage! Jag gaf honom den,
hvarefter den breddes på marken, och
farbror lade sig på den. Ola kom nu med
vattnet, men höll sin ena tumme däri. Far-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
