Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
nya tiiollsländan.
N:0 11
se V Man kan tydligt känna igen kaptens
käpp uied det röda bandet.
Ja, Petter ville ha flagga på boet,
skrattade kaptenen, bravo, det är alldeles
utmärkt!
— Ja, jag visste nog det skulle roa
kapten, — sade Anders förnöj dt småleende.
— Åh, Anders anar icke, /mr mycket den
hår historien roar mig, — sade kaptenen,
och gaf Anders i smyg en silfverslant.
Det . . . var inte meningen sa, —
utbrast Anders med en ofantligt djup
bock-ning, men jag säger kapten tackar allra
ödmjukast,.
Hans Andreas, — sade kaptenen,
man skall alltid hålla sitt ord, när man kan.
Men nu kan jag infe hålla mitt ord och
däröfver är jag kanske ännu gladare än du.
Men jag hoppas att, när du nu ser, att
själfva himinelens fåglar åtaga sig dig, jag
hoppas, att en sådan här händelse skall
väcka dig ur din sömnaktighet. Och sker
det, då, min gosse, hoppas jag, att det
engång skall blifva någonting stort af dig.
„Jag vill sjunga om en hjälte", —
Idisslade papegojan i detsamma.
Kaptenens hopp blef uppfyldt, ty så glömsk
var Hans Andreas ändå icke, att ban kunde
glömma tant Marias tårfylda ögon och den
oväntade hjälp lian fick af storken. Dessa
tvä ting mindes han, och de hjälpte honom
att också minnas annat
Kaptenen fick upplefva, att lians Andreas
sände honom den första lärda böle, ban hade
skrifvit och då han öppnade boken sAg han
att där stod något skrifvet med bläck Det
var en tack från Hans Andreas till den
tappre kaptenen, som hade lyckats få en
vaken människa af honom. — Ja, det är
mycket snällt, — sade kaptenen, — men
han borde värkligen också ha tackat Petter!
En fisketur.
(Forts.)
i
|är hade hon den lyckan alt träda sina
fyra bröder, Östan, Vestan, Nordan
och Sunne För dessa omtalade hon, huru
konungasonen dödat alla hennes
följeslagare, och de beslöto att hämnas.
En morgon, då konungasonen stod på
k|ätteri, fick han se fyra skyar komina
dragande emot honom Då förstod han, att ön
strid förestod, att Hickan anklagat honom,
äfvensom hvilken det varit som räddat henne.
Han grep nu dvärgakonungen och instängde
honom i sin stora skattegömma den
järnbeslagna guldkistan Denna gräfde ban ned
på holmén och tillsade dvärgakonungen att
vakta den till evig tid. Han återvände
sedan till bärgets topp och afvaktade där sina
fiender.
Först kom Sunne. Honom högg ban i
strupen, så att ban ej kunde blåsa mer iin
hälften af hvad han kunde förut. Af den
hvita Vestan högg ban ena vingen, så att,
han nu blott kuudc Häkta. Så kom Östan.
Denne kastade öfver honom en bel sjö
vatten, och nu angreps ban äfven af den vilda
Nordan, som slog sina annar omkring honom,
och där blef en brottning, hvars make ingen
skådat. De trampade upp jorden och bröto
ned träden, så att från den stunden ingenting
mer kan växa pä klättens topp. Under
striden öste alt jämt Östan vatten öfver
konungasonen, tills ban förvandlades till is i den
kalla Nordans famn, hvarpå de störtade
honom utför den branta klippan.
Hvarje vår kan man ännu se honom ligga
ulsträkt där, tills solen förbarmar sig öfver
honom och låter hans ande sväfva fri. Hvarje
vinter strider åter Nordan med honom, och
så skall det fortfara, tills någon befriar
skatten pä Guhlliolmcu och utsläpper
dvärgakonungen. Men dvärgakonungens elaka
syster är nu dvärgarnas drottning och gift med
Necken. De vilja ej släppa lös hvarken
kolningen eller skatten, men natten till Kristi
himmelsfärdsdag ha de ingen makt. Då kan
hvem som hälst uppgräfva kistan; men den
som gör det får ej tala, ej gråta ej skratta,
ty då sjunker kistan igen.
De sista som försökt upptaga kistan, voro
två soldater. De voro styfva karlar och icke
rädda för någonting. De gräfde upp kistan,
men under arbetet hörde och sågo de så
förskräckliga ting, att de mer än eugång
höllo pä att skrika. Då de icke kunde
skrämmas, fingo de se allehanda lustiga ting, och
sä hade de ändtligen kistan på kanten af
gropen, då de tiugo se en tupp som gick pä
skridskor, och da kunde den ena soldaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
