Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 15 & 16
iu.ostrerad tidning för pngdom och barn.
115
icke förr blef bunden varse sin herres slutna
ögon, it ti ban med båda fram fötterna steg
upp på sängkanten och ifrigt men sakta
började slicka hans hand. Då husbonden däraf
ej vaknade, började ban med sin lena tunga
lika ifrigt bearbeta hans panna och kinder och
då detta icke haller framkallade annan
värkan än en högljudd snarkning, blef Cajus
tydligen ledsen och rådlös, Han steg ned
på golfvet igen och betraktade med orolig
och begrundande min det brinnande ljuset
och tyktes fundera på, om icke det
radikalaste medlet vore att ge till ett ordentligt
skall, men som ban nog visste, att grannarne
skulle upptaga ett sådant försök högst
onådigt, inskränkte han sig blott till ett litet
väckande inen dämpad t: — „vov! vov! vovl"
Mcn då icke häller detta hjälpte, fattade
han sitt beslut, steg åter upp på sängkanten
och gaf magisterns hufvud ihärdigt och
oaflåtligt puff pl puff med uosen och upphörde
ej förr än ban fått sin hårdsöfde husbonde
fullt vaken Och först sedan denne släkt
ljuset, kröp Cajus lugn och nöjd tillbaka till
sin sofplats för att själf njuta en viilbehöflig
hvila.
Då magistern en sommar vistades på
landet, plägade han och Cajus regelbundet hvarje
dag taga sig hvar sitt bad i den närbelägna
sjön. Båda voro goda simmare, och
mången kappsimning företogs i de svala böljorna.
Men så ville husbonden se, om han i sin
hund hade icke blott en kamrat i glädjen
utan äfven en vän och hjälpare i nöden. Då
de därför en vacker dag åter voro ute,
simmande vid hvarandras sida, uppgaf magistern
plötsligt ett nödrop och försvann därpå i
djupet. Ögonblicket därefter kände han sig
af sin hunds starka tänder blifva fattad vid
håret samt kraftigt dragen uppåt och framåt.
Och sedan Cajus lyckats få sin herres
hufvud öfver vattnet, ansträngde han sig af alla
krafter att med sin börda simma till land.
För alt icke onödigtvis anstränga och plåga
sin vän, som ju på ett så hedrande sätt
bestått profvet, återkom magistern snart till
det medvetande — ban aldrig förlorat —
och började simma med; men Cajus släpte
dock icke sitt tag i den yfviga luggen,
förlän båda hunnit i land. Och där höll han
sedan på att alldeles kväfva honom under
sina stormande glädjeutbrott och ömhetsbe-
tygelser ; bela den dagen betraktade han
sin herre med ömsom ängsligt skyddande,
ömsom glada och belåtna blickar. När dc
sedan hädanefter badade tillsammans, måste
magistern afhålla sig från alt hvad dykning
hette, ty så fort han blott doppade sitt
hufvud under vattnet, var Cajus alltid tillreds
med en vänlig uppryckning.
» *
•
Att Cajus var sin husbondes ständiga
följeslagare, faller af sig själft. Äfven på ställen,
dit hundar icke hade tillträde, förstod Cajus
att på ett eller anuat sätt skaffa sig ett
sådant. Men som han var för klok att göra
detta på något uppseendeväckande sätt,
förskaffade han dock aldrig hvarken sig själf
eller sin herre något obehag därigenom.
Nu voro naturligtvis föreläsningssalarna
en förbjuden ort för hundar, men antingen
nu Cajus betraktade sig som ett ovanligt
exemplar af släktet, höjdt öfver de
småaktiga förbud, som gälde de vanliga stackrarna,
— eller det kom sig af ett outsläckligt
kunskapsbegär — eller blott och bart af kärlek
till sin husbonde; nog af: — han bevistade
hvarje föreläsning tillsammans med honom,
försiktigt gömd likväl under hans stol eller
bänk. Och vid föreläsningens slut smög han
sig alltid lika oförmärkt ut,, som han
kommit in. Råkade han därvid under trängseln
blifva trampad eller klämd, ådagalade ban
en beundransvärd själfbehärskning och
kallblodighet, i synnerhet som ban annars var
ytterst ömtålig om sina fortkomstledamöter
och kunde jämra sig högljudt, om de kommo
i för niira beröring med andras. Alla dessa
försiktighetsmått vidtog och behöfde ban
dock icke vidtaga för studenternas skull —
af dem behöfde han icke frukta någon
utvisning — det visste han. Ty han var ju,
som hans herre sade: — „vän och bror med
bela nationen1-.
Det var professorn och vaktmästaren hans
fruktan gälde.
En dag kom professorn att från sin
kateder tala om folktribunen Cajus Gracchus,
Då namnet först nämndes, hörde de närmast
sittande, huru den äfven denna gång
närvarande Cajus på ett taktinässigt och gillande
sätt applåderade med svansen. Men då
professorn med beröm började tala om den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
