Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111} nya tbollsi.åndan. N:0 15 & 16
kloke och vältalige tribunen och därvid flere
g&nger nämnde hans namn, tykte. visst Cajus,
där han låg gömd, att, tiden för hans
offentliga uppträdande inför den fruktade läraren
nu vore inne, hvarför ban lugnt och värdigt
promenerade fram till katedern, framför
hvilken han satte sig, skarpt fixerande talaren,
liksom för att se efter, om det han sagt
värkligen var allvarligt menadt. Och då
föreläsaren, som icke märkt den ovanlige
åhöraren, försäkrade, att Cajus alltid visade sig
vara en folkets vän och att hans minne hos
det förtrykta folket därför aldrig skulle dö
gick vår Cajus ännu närmare och lyfte
tacksamt vacker tass mot den artige
professorn.
* *
*
Magistern företog sin vandring och lämnade
Cajus kvar i universitetsstaden. Och barnen
ute på landet talade ännu sins emellan om
»farbrors förståndiga och snälla hund" och
huru roligt det skulle vara att hafva honom
till lekkamrat och vän. Lilla Prippa var
nog treflig och snäll, hon med, men aldrig
hade hon dock visat prof på ett sådant
öfverlägset förstånd och en sådan oegenuyttig
vänskap, som Cajus, inte. Och så
valbon så argsint! — Men så kommo rle
öfverens att börja om på nytt med Prippas
uppfostran. Kanske det. ändock skulle löna
mödan; ty när de tiinkte rätt på saken, hade
hon nog också visat prof på både klokhet
och öfverläggning — åtminstone när det
rörde egna fördelar. Så t. ex., när hon
druckit ur sin mjölk och ville hafva mer,
plägade bon ju taga sin skål i munnen och
ställa den framför köksans fötter samt. ej
lämna henne i ro, förrän hon fått den fyld
pà nytt. Och när hon nyfiken som hon
var — satt i fönstret och såg ut pà gården
och rutan då af andedräkten blef immig,
slickade hon ju antingen bort imman eller
strök med sina fina tassar, till dess rutan
blef klar igen.
Flere sådana små drag af Prippas
intelligens voro just föremål för en liflig
diskussion, då denna plötsligt upphörde och
därpå ljöd ifrån allas läppar ett enda gladt
rop: —
„Si Cajus!"
Och Cajus var det, som lik en stormil
kom instörtande på gården — förbi
barngruppen — in i salen, hvars dörr stod öppen,
— vidare in i de andra rummen och så ut
igen - öfvcralt sökande, nosande och
vädrande. Därpå rusade ban genom trädgården,
ängsligt letande i alla gångar och bersåer,
ej ett ögonblick aktande på de vänliga
tillropen från familjens medlemmar, hvilka nu
alla ined spänd uppmärksamhet följde
hundens späjande framfart. Sedan ban på detta
siitt en lång stund irrat sökande omkring,
uppgaf han en sakta klagan — nära nog
likuande en snyftning och diirpà rusade
han vidare, denna gång ställande kosan bort
åt skogen. Damen följde, så godt de kunde,
och sågo honom försvinna i samma hage,
där hans herre för några dagar sedan varit
för att taga ett exemplar af en sällsynt pilart,
som växte där.
Det var tydligt att den stackars hunden
var på upptäktsfärd efter sin herre.
Efter en stund syntes han återkomma, ej
längre springande, utan gående ined sänkt,
hufvud, hängande tuuga, flämtande och
uttröttad.
Modlös och sorgsen efter sitt fruktlösa
sökande kom ban åter in på gården, där
han gnällande stannade framför trappan;
men vid husmoderns vänliga: — „Cajus lilla!"
gick han långsamt in och drack så ined
begärlighet ur ett fat. mjölk, som blifvit
framsatt för honom. En matta ordnades af väl
villiga händer till en mjuk bädd, på hvilken
den uttröttade hunden inbjöds att hvila, och
snart sof han ock därpå ljuft och godt,
låg där bela den dageu och natten, och
påföljande morgon anmärkte hans små vänner
med glädje, att ban såg „riktigt pigg och
uthvilad ut".
Endast i blicken lågo ännu sorg och
vemod kvar, men äfven detta uttryck försvann
sà småningom för alla de vänliga och
uppmuntrande smekningar och ord, som
slösades på honom. Och till barnens stora fröjd
gjorde ban ingen min af att aflägsna sig.
Han hade tydligen uppgifvit försöket att
kunna få reda på sin husbonde och tyktes
nu ha för afsikt att stanna hos sina nya
vänner och förvärkliga deras önskan att få
ha honom till lekkamrat och viin.
Far och mor togo likväl saken icke fullt
sà enkelt. Så utan vidare kunde de dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 21:34:41 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nyatrollsl/1892/0120.html
