Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
nya tuoj.lslåndan.
N:o 17
Goethe spatserade den 4 maj 1700 på Liido
i Venedig, då hans tjänare Götze visade
honom en förvittrad hufvudskål af ett får,
hvilken han funnit i sanden. Vid första
blicken Goethe kastade därpå, stod också
plötsligt en lag, som han länge förgäfves
sökt efter, klar för hans ande, nämligen
den satsen: „Tre egendomligt ombildade
ryggradskotor bilda hufvudskålen", hvilken
sats än i dag hörer till den jämförande
anatomiens fundamentalsatser.
Vända vi oss till våra iustrumenters och
våra maskiners historia, möta vi vid hvarje
steg slumpens ingripande.
I den holländska staden Middelburg lekte
en dag glasögoninakareu Zacharias Jansens
barn med glaslinser, som fadern använde
vid sina tillvärkningar. Tillfälligtvis höll ett
af barnen tvenne sådana linser för ögat på
något afstånd från hvarandra och betraktade
genom dem toppen på ett aflägset torn, som
plötsligt syntes mycket större och närmare.
Garnet gjorde sina lekkamrater
uppmärksamma på denna märkvärdighet, fadren
upprepade experimentet och kikaren var
uppfunnen.
År 1713 var vid en kolgrufva i Cornwall
anstäld en liten gosse vid namn Humphrey
Potter, som hade i uppdrag att. omväxlande
öppna och stänga de kranar, suiu reglerade
ångans och vattnets tillströmmande i
Neiv-comes ännu mycket primitiva ångmaskin,
lians kamrater sökte ofta förmå honom att
deltaga i deras lek; men ban vågade ej ett
ögonblick lemna sin post, emedan maskinen
då hade stannat, och röjt hans frånvaro
Medan hau en gång full af otålighet satt vid
maskinen, fästes hans uppmärksamhet
plötsligt därpå, att båda kranarnes ställning stod
i bestämdt förhållande till balauciereus
ställning, i det att den ena kranen måste
öppnas, just som den andra skulle stängas, när
den respektiva äudau af balauciereu nått
sin lägsta ställning, under det att vid den
högsta ställningen de motsatta rörelserna
voro nödvändiga. Deraf slöt gosseu, att
balauciereu mycket väl själf kunde
ombesörja detta arbete, och det lyckades honom
också värkligeu att medelst snören på sä
sätt. ställa kranarne i förbindelse med
balauciereu, att det åsyftade ändamålet uppnåddes.
Härmed hade ångmaskinen gjort ett
betydande steg framåt. Forts.
Äfventyr.
(Frän norskan.)
blrig i mitt lif har jag rest så långt
som i sommar, då mamma, Karsten
.iig besökte tant Oktavia och onkel Karl
i Kristiania. Och så belt oväntadt, som den
resan blef af! Jag fick nästan icke tid att
glädja mig engång, och knapt nog fick jag
tid att skrifva ett brefkort därom till Mina,
som var på besök i Horten, och bedja henne
komma till bryggan och hälsa på mig, niir
jag reste förbi med ångbåten.
Niir vi skola resa någonstädes, är pappa
alltid så förfärligt ängslig, att vi ej skola
komma i tid. — Skynda er skynda er!
säger han oupphörligt och går in och ut
genom dörrarna. Mamma tycker det är
störande, men det kan ej hjälpas, sådana äro
för resten alla gifta herrar, säger hon.
Otåliga och nervösa, när andra skola resa, och
ännu värre, när de själfva skola åstad.
Eu och en half timme förrän ångbåten
kunde väntas, måste vi trabulera på
bryggan, ty pappa fick ingen ro förut. Mamma
fick sitta därnere pä eu bänk med
mjölsäckar rundt, omkring sig, medan Karsten och
jag gingo och späjade efter ångbåten. Andra
människor biuka önska, alt det skall bli
vackert väder, när de skola ut och resa,
men jag önskar alltid att det skull bli storm,
jag. Ty att få gunga upp och ned, upp
och ned, del är förfärligt roligt. Och så
är det sä lustigt, att jag aldrig har varit
sjösjuk, så jag vet inte als hur det käns.
Hurudant väder tror du vi lä, Ole? —
frågade jag en af karlarna på bryggan.
Han tog pipstumpen ur mumien och sade:
ä, det är fint i dag. därute.
— Ull, så får vi väl då vackert väder
igen, tänkte jag suckande. Nå ändtligen,
där långt borta säg man en fin, blå rök.
Karsten och jag sprungo i vild fart till
mamma för alt berätta, att nu såg man
röken. Karsten hade fält eu uy, ljus
öfverrock till resan, lian såg sä härlig ut i den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
