Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
|y den var gjord i växten, oeli jag brukade
säga, att lian sAg ut som en
lekmannapredikant i den. Icke ffir det, att jag någonsin
sett en lekmannapredikant i ljus öfverrock,
men jag tykte Karsten med ens fått ett, så
allvarligt och värdigt utseende.
Nå, där sågo vi ångbåten i
Kvitholmssun-detl En ångbåt ser alltid mycket intressant
ut, när man själf skall resa med den,
tycker jag. I)en gjorde en lång, ståtlig
svängning, innan den lade till vid bryggan. Och
så mycket folk diir var ombord I detsam
ma landgången lades ut, ville jag praktisera
mig ombord. Men styrmannen puffade mig
åt sidan: — posten först, — sade ban, och
efter posten sprang jag.
Å, så rysligt roligt det var! Fullt med
passagerare och koffertar och nattsäckar och
korgar på däcket, och skön ångbåtslukt, och
albi mina vänner stodo på bryggan och
viftade och nickade. Jag var grufligt
bestyrsam med att bära ombord mammas
kappsäck och plädrem och hade sprungit visst
sex gånger fram och tillbaka öfver
landgången. Uj, så många kistor, som ännu skulle
ombord, vi blefvo ju aldrig färdiga. Jag
nickade till alla på bryggan, så min nacke
blef belt öm, ja, jag nickade till karlen, som
spått vackert väder. Men ban nickade inte
igen, ban bara flyttade pipan liån ena
mungipan till den andra.
Så begynte \ i ändtligen gå,
Det var en mängd hyggliga människor
ombord. När jng går så där på bryggan
och ser på ångbåtarna, som komma och gå,
tycker jag, att det alltid iir samma
människor som resa. Där är alltid ett par
genom-blåsta damer ombord, och herrar med
hattarne i nacken, och en handelsresande, som
vill vara gentil och ser pä folk med sin
kikare, oin de också stå bara ett steg ifrån
honom. Men i dag var där en hel hop olika
människor med.
Den första jag lade märke till, var ett
fiuutimmcr i giå sjal och snörkilngor, med
en stor duk på hufvudet och flor och
glasögon utanpå floret . . . nej det var sant,
glasögonen voro under floret. Hela tiden
satt bon med slutna ögon. Tänk, att vara
ute och nsa och så sitta bela tiden med
ögonen slutna! Och glasögon och flor på
glasögonen och duk på floret, livad glädje
kunde hon ha af att resa så, det hade jag
riktigt lust att fråga henne, llon reste för
resten tillsammans med en smal herre med
en sliten pläd och en outsägligt hvass näsa.
Häst soin det var, gick den smala herrn
bort och böjde sin spetsiga näsa öfver henne,
som om ban luktat på en blomma. Och
hvar gång frågade hon utan att öppna
ögonen: Är det, sjögång, Alfred? Det kunde
hon väl känna, lika väl som Alfred.
Längre bort satt en stor gammal dam,
som reste med en pall. Tänk, att resa med
en gul träpall under fötterna! Om hon hälst
hade suttit stilla, men hon var oafbrutet på
färd med pallen från ena sidan af däcket
till den andra. Till slut. tykte hon visst,
att jag var ofantligt passlig att bära pallen
åt henne, ty hon sade plötsligt:
— Ilör du, lilla, du är visst så snäll och
hjälper inig litet, Sedan kunde jag ej
komma i närheten af hennes krokiga näsa
— hon hade en sådan näsa, som börjar
lcrokna redan uppe mellan ögonen utan
att det var något som jag skulle göra för
henne. Värst var det med en parasoll, som
hon ej kunde få rätt på.
— Där är knappar och spetsar på de
svaga ställena på den, min flicka sade
hon, och efter denna anvisning hittade jag
den viirkeligen. Sedan bjöd hon mig litet
konfekt, men den var så klottig, att, jag gaf
den åt Karsten, som lät sig väl smaka.
Mamma hade träffat på en barndomsvän
och de sutto och pratade oafbrutet. Tänk,
det var tjugutvå är, sedan de sist sett
hvarandra. Hvad det skall bli lustigt att se min
goda vän, Mina, igen efter tjugutvå år med
löständer och dubbla hakor!
Karsten, han var riktigt beundransvärd;
ban satt hela tiden stilla bredvid mamma
med händerna stuckna djupt ned i de
ljusgrå fickorna och sade icke ett ord. Jag var
ej stilla ett ögonblick, jag gick omkring bela
tiden. Längst borta i aktern sutto tre
engelsmän och tänk, jag förstod ej ett ord af livad
de sade, fastän jag är den bästa i engelskan
på hela klassen. Jo, „yen och ven/’, det
förstod jag, men inte ett dugg mer. En af
engelsmännen hade visst liktornar, ty han
hade skurit ett rundt hål pä ilen ena
stöfveln och genom hålet såg man en bomulls-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
