Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
nya tu0m.8låndan.
N:o 17
sikte. Hyenor och schakaler gå dessutom
på lur, icke allenast efter de djur, som störtat,
utan också efter de människor som olyckas
att förvilla sig.
Medan jag lyssnade till Recharas
berättelse, såg jag i sanden en mängd ben, som
bekräftade hans sorgliga framställning. Det
var benknotor, så gamla och förvittrade, att
de nästan blifvit till stoft och blandat sig
med sanden. Andra, nyare, lyste hvita som
elfenben ocli hade här och där något, tol kadt
kött, hvilket utvisade, att det icke var länge
sedan rofdjuren fått tag i dem
Det gick vidare framåt, Bechara sjungande,
jag försjunken i drömmerier. Då solen
begynte sänka sig bakom biirgskedjan Makattan,
såg jag på afstånd en svart punkt; det var
„ökenträdet’\ den gränsstolpe, som delar vä
gen mellan Kairo och Suez i två lika stora
delar.
Det är ett ensamstående fikonträd. Hvem
har planterat det dit lika långt från de bägge
ändpunkterna, liksom för att göra karavanen
uppmärksam på. att det är tid att göra halt?
Ingen vet det. Våra araber, deras fäder
och dessas förfäder långt tillbaka, alla ha
känt det. Det antages, att det var
Mahomet!. soin, dä han engång hvilade här, utan
att finna skugga, kastade ett frö i sanden
och befalde det bill va ett träd.
Sä snart anföraren för karavanen fick syn
på fikonträdet, satte han sin dromedar i
galopp Våra djur följde honom så raskt,
som om det plötsligt blifvit kapplöpning,
mitt, ett ungt, kraftigt djur, förde mig som
n:o »vä till målet. Utan att vänta på, att
dromedaren skulle lägga sig ned. höll jag
fast inig med venstra armen och släpte mig
så ned till marken.
Den kyla skuggan erbjöd oss, var en
njutning, som blott den kan fatta, hvilken
erfarit den. men för att göra den fullständig,
måste vi få vatten, ty tungan formligen
klibbade vid gommen. En läderflaska blef
lösgjord och läktes mig, den hade utvändigt
samma värinegrad som luften. Jag satte
den dock till munnen och tog mig en duktig
klunk Men lika hastigt som den blef
ned-sväljd, kom den upp igen, aldrig i lifvet
hade jag smakat något så vedervärdigt. På
en enda dag hade vattnet blifvit totalt
förderfvadt. Utan att säga ett ord, läkte jag
flaskan till Bechara, han luktade pà den,
tog en klunk, meu spottade strax ut den igen.
Hettan och skakningen i de nya
läderflaskorna var orsaken till, att vattnet blifvit
odrickbart. Då Bechara tröstade oss med
att vi nästa afton skulle få godt vatten i
Suez, blefvo vi tio gånger törstigare än
förut Det var nästan omöjligt att härda ut.
Och hvad som var nästan värre, vi hade
trott, att vi nu hunnit vår lägerplats, men
Tualeb hade beslutit, annat. Sedan vi
hvilat omkring en half timme, måste vi åter
sätta oss upp på våra dromedarer, som
tyk-tes veta bättre besked, än vi, då de genast
voro redo att resa sig. Araberna hvarken
åto eller drucko, de voro oss en gåta.
Efter en half timmes ridt, utstötte Tualeb
ett slags klukkande ljud, som tyktes vara
ett öfverenskommet tecken mellan honom
och dromedarerna, hvilka genast lade sig
neil. Vi stego af, mycket, trötta efter den
ansträngande ridten och mycket nedslagna
öfver att ej ha något att. dricka. Araberna
tyktes vara i samma sinnesstämning, de voro
allvarsamma och tysta, med undantag af
Bechara, som försökte taga alt från den
glada sidan. Om en stund blef tältet
upp-stäldt och mattorna utbredda på sanden.
Kocken Abdallah vek npp sina långa
ärmar och begynte tillreda aftonmåltiden, som
bestod af bröd och ett slags välling, tillredd
af vattnet i våra läderflaskor. Araberna
hjälpte honom med att kjyfva veden så
smått, som tändstickor, att blåsa på elden
och att vända bröden pä de upphettade
plåtarna.
Det föll mig in, att. man kan rena vatten
med tillhjälp af träkol, och efter åtskillig
filtrering lyckades det värkligen att göra det
drickbart.
Eu lampa tändes i tälttaket. Vi satte oss
ned på mattan och väntade på maten.
Abdallah hämtade oss ris i ett träfat, vi försökte
smaka på hans anrättning och på hans bröd,
men vi hade tyvärr ej vant oss vid hans
matlagning, lifter att hafva gjort några
fruktlösa försök att smaka därpå, måste vi
bedja honom taga ut maten och i stället
hämta oss katte och dadlar.
Strax därpå kom min tjenare Muhammed
in, vi märkte att han hade något att bedja
om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
