Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 17
1i.li.iistrkrad tidning fur dngdom och barn.
133
från ena sidan af (läcket till den andra och
skrattade ät mina krambukter med full lials.
Slutligen tykte visst, uppasserskan, att jag
sväfvade för mycket omkring därute i
gängen och var i vägen, ty, ett tu, tre, puffade
iion niig in i en hytt. Där satt madamen
ined linipkorgen förut,. Forts.
I öknen.
(FrKn fransknn.)
I. L’<ifvaranföraren Salem.
ualeb, vår anförare, gaf tecken till
uppbrott, ocli vi begåfvo oss p;1 väg.
Oaktadt solen icke längre stod så högt,
var hettan dock ännu kväfvande för oss,
européer. Sanden återkastade solstrålarna,
så våra ögon svedo af hettan och vi voro
nödsakade alt sluta dem. Luften var tung
och het; himlen täktes belt af ett gulaktigt
töcken, genom hvilket längs horizonten
skymtade en bjärt röd strimma.
Småningom begynte jag vänja mig vid
min dromedars traf, liksom man vänjer sig
vid ett skepps gungande rörelse.
Min förare, Uechara, gick vid sidan af mig,
ban sjöng en arabisk melodi, sorgsen och
entonig. Sången, den tryckande luften, det
brännande lieta sandstoftet, som inträngde
öfveralt, skulle just lulla mig i sömn, soin
barnet somnar in vid sin moders vaggsång,
då jag plötsligt fick ögonen upp; min
dromedar gjorde ett sidosprång, så jag hardt
när fallit ur sadeln. Vi hade stött på ett
halfförtärdt dromedarkadaver. Jag lade
märke till, att vi följde en linie, som sträktc
sig framför oss, hvit af förbleknade
benknotor.
Detta måste jag lia förklaring på af
Bec-hara. lian var genast redo att gifva mig
den.
— Dromedaren, — sade ban, är ett
mycket tåligare djur, än hästen. Utan att
stanna, utan att äta och utau att dricka
trafvar hau framåt. Ingenting bekommer
honom, ban gifver ej vika för, vare sig
sjukdom eller utmattning. Man bör honom aldrig
klaga eller stöna, endast stundom Håsa mer
eller mindre ansträngdt. Men går det så
långt, att lian känner sig duka under för
lidanden af ett eller annat slag, då länger
dromedaren sig ned i sanden, sträcker på
sin länga hals och sinter ögonen. Då vet
hans ryttare, att. det är förbi med honom,
lian stiger af och försöker oj ens att få
djuret att stiga upp, ban känner
dromedarens ärlighet och vet nog att hans
svaghet icke är förställning. lian löser sadeln
och lägger den på ryggen af en annan
dromedar, den som ej kan följa med, måste
lämnas kvar. När natten kommer, samlas
schakaler och hyenor omkring det stackars
djuret, af hvilket snart ej finnes annat kvar,
än det afgnagade skelettet.
Längs denna väg från Kairo till Mekka
går karavanen fram två gånger om året.
Hår samlas så många förmultnande ben, att,
själfva ökenstormen ej förmår bortsopa dem.
Följer du skeletterna, så leda de dig till
oaserna, till de källor och brunnar, där
araberna söka vatten och skugga, ja, till själfva
profetens graf; det är dromedarer, som
stupat, utan kraft att resa sig igen.
När du betraktar dem noga, skall du
måhända finna ett och annat mindre ben af en
annan form. Det är kvarlefvorna af de
rättroende, soin lagt sig till hvila bär, innan
de nått sitt föresatta mål- Det bänder äfven,
att en eller annan dum turk, som fallit i
Sömn på djurets rygg, störtat ned och
brutit nacken af sig Och sä är det pesten,
som stundom uppslukar hälften af en
karavan, och Samuinvindcn, som begrafvar den
andra hälften. l’å detta sätt kunna spåren
alltid hållas färska och visa de
efterkommande hvilken viig deras förfäder gått.
För resten, — tillade ßecbara, — äro
icke alla benen här, man kan finna dem
långt borta från vägen, dromedarens skelett
vid sidan af dess ryttares. Jag skall säga
dig, det händer stundom, att djuret under
den hetaste tiden af året, maj och juni, blir
gripen som af ett slags galenskap. Då
lämnar det karavanen och störtar framåt utan
besinning. Det är omöjligt att häjda det
med tillhjälp af tyglarna, inan måste låta
det löpa t i Is det stannar af sig själf och
åter uppsöker karavanen I motsatt fall, om
det fortfar att rusa fram, måste man gifva
det ett skott genom hufvudet och själf skynda
tillbaka till kamraterna, som man aldrig
återfinner, sedan man engång lämnat dem ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
