Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
nya Tnor,:
,1-sländan.
N:Ü 18
Når vi summa sä gladt vid vår blommande
strand,
Kom till oss bergakungen och kysste vår
hand.
— Vackra barn, du bor trångt; kom med
mig, var mig huld!
Du skalf åka i vagn, du skall simma i guld.
Ack, vi tanklösa barn, vi f örstodo det cj.
Det var skönt att få aka, vi sade ej nej,
Och så förde han oss på en halkande stig
Till en stupande brant och oss ryckte med
sig.
Det bar nedf ör och nedför och nedf ör
alltjemt,
Till en början så lått som ett lekande skämt;
Men med ens blef så trångt, att vi
trampades ned.
Vi begrafvas i skum . . . men vi följde
dock med!
Hur vi ångrade da, att så lätt var vår
håg!
Men hur vända nu mer vår förkrossade vågt
När vi lyfte mot himlen var bedjande blick,
Stod der klyftan af sten, der vår klagan
förgick.
O, du lyckliga vän i din soliga vik,
Der du vattnar din strand, i din ringhet
så rik,
Tänk pa oss, vi förlorade böljor, som gått
Fråu vått älskade Saima till lmat ras lott!
Sn var vågornas saga. Då gret jag med
dem,
Och jag saile: 0, systrar, uu följen mig
hem!
Vår barmhertige Gud ock för er vet ett rad;
Jag skall leda er väg titi ett haf utaf nåd.
Men allt ringlar sig draken i Imatrai schakt.
Och så många på stranden beundra hans
prakt.
Ack, de Vita ju ej, att hans skönhet bestar
Af förtviflade böljors förkrossade tår!
Z. T.
I öknen.
— Hvad? Ila de intet att äta? Det var
ju aftaladt, att de skulle ha mat med.
— Ja, men de tykte sedan, att när det
blott var två dagars färd från Kairo till
Suez, kunde de nog göra den turen utan att
äta, när de blott snörde in magen pà sig.
— Nå, ocb nu kunna de det ej?
— De kunna nog, men vid dåligt humör.
— Ja, det är icke underligt, om de vore
det. Ha dc värkligen icke ätit något sedan
i går?
— A ... jo ... de ha ätit två, tre
bönor tillsammans med kamelerna.
— Så säg då till Abdallah, att ban skall
skynda sig att laga kvällsvard åt dem.
— Det behöfs inte. Om ni blott vill
gifva dem hvad ni lämnat af ris och
hvetebröd, så är det mer än tillräckligt.
Hvad för slag? Femton personer skulle
ha nog af hvad tre lämnat?
— Ä, mer än nog, — svarade Muhammed.
Om de hade ätit frukost förut i dag, så
skulle de ha fått tre måltider af dessa
rester.
— Gå, gif dem det gärna.
Muhammed vände tillbaka till den krets
af araber, som lägrat sig omkring oss utan
att låtsa höra hvad det var tal om. lian
lät dem geuom ett tecken förstå, att deras
bön var beviljad. Ansiktena klarnade upp
och en hvar beredde sig att grundligt njuta
af den storartade supé vi gifmildt hade
förunnat dem.
Måltiden försiggick högtidligt och
samvetsgrant. Muhammed gaf signalen genom
att sticka alla fem fingrarna i risen ocb taga
upp en handfull, hvilken ban förde till
munnen. De andra gjorde som ban, fiskade upp
sin portion ocb fick den i nuinuen utan att
spilla ett endaste koru. Sålunda fortsatte
de, tils skälen var tom.
Så reste sig en af dem, Becliara, och
tackade oss i bela sällskapets namn och bad
att. fä veta våra namn, på det hau och hans
kamrater skulle kuuna bevara dem i evig
tacksamhet. Vi sade dem hvad vi hette och
läto männen fä två dadlar till, för att de
icke allenast skulle bevara våra namn i sina
hjärtau, utau också låta dem gä i arf till
sina efterkommande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
