Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
nya trollslända».
N:o 17
skall Sländan flyga i hundra ar ocli icke bli
utsliten!
Julklappar äro de vigtigaste bland alla
hemligheter och fä för all del ej omtalas,
om icke möjligen b viskas en tystlåten vän i
örat. Men tror man, att. dessa glada och
pratsamma sländväuner kunde hålla sin
hemlighet tyst, till dess de fått vingarna,
prydligt inlagda i en röd ask. från guldsmeden?
Nej, nu voro de alla bär, nu ville de alla
vara med om den glädjen att se Sliindans
stora öfverraskning och förlägenhet öfver
en så rar, så vacker, så dyrbar julgåfva.
Slända, Slända, ropade alla med en röst,
flyg hit. du skall få något fint, du skall få
aluminium vingar!
Hvar var Sländan? Hon brukade ju
alltid vara med i julgranen. Ja, der satt hon
verkligen högst i grantoppen och hade
försigtigt krupit under en hängande gren, för
att ej sveda sina vingar pä ljusen. Mon
hade hört hela rådplägningen, utan att
förråda sin närvaro, och hörde nu
uppmaningen att flyga till sina trogna vänner. Men
bon svarade från grantoppen: vänta litet!
Alta, koin fram ined din trollykta!
Älta, som stått gömd bakom granen,
trädde nu fram ined en svart ask och spände
en hvit duk öfver salens ena långvägg,
hvarefter ljusen släcktes och det blef nästan
alldeles mörkt, utom en stor, rund, lysande
fläck pä den hvita duken. Der begynte nu
den ena tiguren efter den andra träda
lifs-lefvande fram i den lysande rundeln, och
för hvar och en, som åskådarene igenkände,
klappades i händerna och ropades hans eller
hennes namn. Oin somliga hade glömt
någon, funnos andra, som mindes (let mycket
väl, och så blef der skratt och förtjusuiug
och handklappningar öfver en bank i bela
den mörka salen med dess osynliga julgran
och osynliga Slända.
Den första, som framträdde, var eu stor,
sträng fru med vackra, goda, vänliga ögon.
Tant Dika! utropade åskådarene.
Efter henne kom en innerligt beskedlig
men litet enfaldig gammal fröken. Tant
Dsal instämde bela församlingen.
Så kommo Himmektjernorna och Siden
svahnska bolaget, en efter aunau Föret en
ung, tankspridd filosof: Svante! Sä en
liten förståndig skolflicka: Spirea! Så en
gladelig, fjäskig dito: Camilla! Så en trygg
och torrolig skolpalt: Kasse! Derefter en
dito filur, just enkom skapad för alla
pojkstreck, ban igenkändes ögonblickligt som
Masse. Efter honom yrhättan Eufrosyne
och slutligen det välbekanta bolagets pelare
och kärna, Fritz Amaivs i egen person.
Det fins en bok om dem! ropade någon i
mörkret. Handklappningar.
Efter bolaget följde en lång rad af
fantastiska skepnader, somliga vackra, andra
roliga, sällan sorgsna, aldrig tungsinta: Florio
ocb Unda Marina! Gordon! Döbeln I
Skräddaren, som tråcklade hop Finland med
Sverige! Erik Stängel Krypskyttarna! Lur i as
s[ifror! Vidrark! Pcppeli! Pompei
Askungen! Syne i Som marby 1 Pelle
Mikkotai-nen! Hans Majestät Slumpen . . . Nej, det
blefve för långt att uppräkna denna långa
parad af gamla bekanta, som defilerade förbi
åskådarne, alldeles som de gingo ocb stodo
här i verlden i Nya Trollsländahs spalter.
Alla igenkändes, somliga med tyst höflighet,
andra med välkomsthelsningar, några ined
ljudeligt bifall af stora händer, andra af små
händer, hvilkas applåder läto som klipp
klapp i vatten.
När de sista figurerna i deu lysande
rundeln försvunnit, tändes åter ljuseu och
ordföranden fann sig befogad att tacka Alta
samt på allas vägnnr hålla ett litet tal.
Sländan kände deras vänskap och
tillgifvenhet, hon skulle nu flyga ned till dem för
att de skulle fä taga mått af hennes vingar,
och så skulle hon hålla till godo deras
minnesgåfva af aluminium, litet, men välment,
och så fick talarinnan hosta, så att
sekreteraren måste fortsätta och berätta, huru
alla de församlade önskade och hoppades,
att Sländan nu med de nya vingarna skulle
flyga till barnens glädje i hundra år ....
Här fick sekreteraren också en stopp i
halsen, och ingen hade kurage att riktigt
afsluta det märkvärdiga talet.
Då hördes Sländan, till allmän förundran,
svara från grantoppen: jag kan ej flyga.
— Ej flyga? Sländan ej flyga? gick ett
sorl genom församlingen.
Nej, mina kära, trogua vänner, jag
kan ej flyga mer! fortfor Sländan, och der
var en liten, fin, nästan omärklig darrning
i rösten, som lät ana. att hon, ej mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
