Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
åttoNDE KAPITLET.
senast anlända gästers smak och lutade sig förtroligt
mot sin gunstlings stolkarm, lade huvudet på sned
och lyfte fingret leende och bannande.
— Fy, fy, inte tala illa om Amerika, vi kommer
ändå alla hit, och vi reser inte härifrån.
En ung flicka med milda österländska ögon och
fina sorgsna drag passade upp. Hon var vit av brist
på luft, rörde sig automatiskt med de kupiga
ögonlocken sänkta och log ett ytterligt trött leende.
— Ezra tigger mig så förfärligt efter blommor till
balen, men jag säger henne att det minsann inte är
tider för blommor, hördes fru Hensels blyga stämma.
Ezra smålog lika trött, det var svårt att tänka,
att hon kunde »tigga så förfärligt» om någonting. En
av herrarna rusade fram på golvet och bugade djupt.
— Tillåt mig ha den äran, fröken Ezra.
Värdinnan gav till ett litet skrik och slog med
händerna, och från jungfru Ezras sköna läppar ljöd
ett svagt återljud.
Louise hade fatt sin plats mitt emot den unge
mannen, nästan en gosse, i elegant aftonkostym,
starkt parfymerad och med en violbukett i
knapphålet. Hans fingrar foro oroligt omkring överallt och
blixtrade av ringar, i hans friska judiska ansikte
öppnade sig de svarta ögonen barnsligt, slötos strax
därpå till hälften och kunde så plötsligt utskjuta en stråle
av genomträngande skärpa.
Han talade alla möjliga språk, hans lyx och
oklanderliga skjortbröst bländade synbarligen hela
kretsen, och han kastade i stolt medvetenhet upp sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
