Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅtToNDE KAPITLET.
141
— Det är försök som kostar pengar och tid, de
betala ingen lön, må du tro, han frågade, om jag var gift.
— Vad hör det hit.
— Det är mest fruntimmer som bli agenter.
— Ah. Louise tryckte ansiktet hårt i sina
fingrar. Plikten låg där klar som en vattendroppe. Men
håglös lojhet kröp över hela hennes varelse. Så
förfärligt att gå från dörr till dörr och bli utsparkad, och
inte blott det, men att hundra gånger om dagen spänna
varenda nerv.
— Jag ville hellre skölja buteljer.
— Men det står du inte ut med i åtta, nio
timmar.
Samma kväll måste Louise, då Töre dröjde, gå
ensam ned till middagen. Matsalen var osnygg, utan
mattor, kransen över eldstaden grå av inbitet damm
och tallrikarnas, yta betänkligt skinande. Luften ångade
av lök- och flottmättad wienerkokning. Genom den
öppna dörren till förstugan kom kvävande värme från
en stor kamin, framför vilken hängde veckans tvätt,
hopplöst grå i koldammet.
Vid bordet sutto en mängd glada unga människor
och skreko om varandra på fem, sex olika språk. I
fru Hensels omtyckta pensionat kom och gick folk
natten igenom, spelade kort sedan luckorna tillstängts
och skämtade fritt över nya världens
anständighetsbegrepp och eviga grönsaker, kokta i vatten. Maten
var flottsåsig och mjöldäst. Stimmet stod i taket,
endast värdinnan, en liten ungerska med mjukt väsen
pch små smutsiga händer, hade väderkorn på sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
