Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
tRETtoNDe kapitlet.
alls, men vet du en god middag vore härligt, säg?!
Kanske, vem vet, det kan ha sin nytta med sig.
Hon kände behov att stå på god fot med Töre
igen, det var så förskräckligt att aldrig få erfara
något annat än det tunga, högtidliga. Brådskande slog
hon upp kofferten, lyfte upp facket och belamrade
i hast säng och stolar med gamla band och skor
och kjolar.
— Den vita är den enda, se Töre, den är
förtjusande, så litet begagnad egentligen.
Hon höll livet mot bröstet, och ehuru plagget
var skrynkligt och ärmarna omoderna, stack det dock
elegant av mot den slitna klänning, hon hade på sig.
— Men brukas sådant här nu, invände Töre och
synade intresserad ståten.
— Kära du, det syns genast att det är en fin
klänning från Europa, föll hon in i sin gamla sorglösa
ton, alla svenskarna vet för resten, att jag är fattig.
I grunden berörde denna tanke henne icke
obehagligt. Därinne i förmaket hade hon suttit och
upprullat deras livsdrama på sitt öppenhjärtiga sätt
från fordom, och ju längre hon talat, ju mer
gripande, verkligt dramatiskt hade det tett sig för henne
själv. Hon hade icke erfarit den minsta blygsel vid
att blotta deras ställning. Kanske överdrev hon till
och med en smula, av beräkning. Landsmän kunde
ju icke lämna henne alldeles vind för våg. Gråten
satt rakt av i halsen, när hon tänkte på att möta
alla middagsgästerna som en martyr, den där offrat
sig för en idé och genomlevat underbara öden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
