Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2o8
tolfte kapitlet.
stack fram en smal, utsökt skodd fot och gjorde
obesvärat sina pas.
Louise kände sig övergiven. Av värdinnan hade
hon föga att vänta, då denna var nästan lika
bortkommen som hon själv bland alla främlingar.
Tafatt, rädd att någon skulle se och gissa sig till
hennes ensamma belägenhet, satte hon sig under ett träd.
Allt sorglöst prat och skratt verkade som kallt hån.
Och så omöjlig hennes toalett var. Det hela så vilt
främmande. Vid middagen hade hon ansträngt sig
för att komma in i gamla stämningar, kanske om
hon varit väl klädd, nej, en ström av energiska
tankar bragte fram tårar, aldrig mer kunde hon taga
del i dylikt marknadsgyckel, livet var icke sådant,
nej, nej. Hennes tårar droppade heta.
En fru i svart siden och stor guldmedaljong
nalkades och slog sig ned bredvid. Hon hade ett brett,
beskedligt ansikte och grov figur. Louise vände bort
huvudet för att torka ögonen.
— Man bor härute, förstår jag, sade frun forskande
på lantlig svenska, ja, jag gör så med, Halidéns har
fatt’et gentilt, jag kände Anna Greta som flicka, hon
och jag är barnfödda nära vid Arboga.
Louise blev lätt, nästan varm om hjärtat och
började tala öppet som till en gammal bekant.
— Är det inte förfärligt, när man kommit ifrån
det, att se alla onyktra, sade hon ivrigt.
— Ahja, amerikanerna ha nu sitt isvatten, det är
just detsamma, något far man ha, svarade frun
liknöjt och betraktade nyfiket ungdomen i gröngräset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
