Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETtONDE KAPITLET.
231
jag bestämt av bara svartsjuka köra tjänstepersonalen
på porten.
— Det enda är Lucy, fortfor hon medan de gingo
upp för ännu en trappa. Jag är så rädd hon förtar
sig. Och så när det är hennes tur att sopa gatan
om morgnarna, det är ju inte roligt. Vi gör det så
tidigt, att ingen ser det, ni förstår, de gamla ha aldrig
varit vana vid sådant.
Nu stod Pauline med ett lätt hopp i dörren till
sin lilla jungfrubur.
Bakom henne bröt solen in genom blanka
fönsterglas under några målade rutor och kom flickans
spin-delvävsburr till hår att skifta i guld. Hennes vita
ömtåliga ansikte och ljuset i hennes ögon stack
förunderligt av mot allt vardagligt småprat.
— Men nu far ni inte skratta, hör ni!
Möbleringen var tämligen sammansatt Under ett
omålat fönster stod stafflit med ett halvfärdigt
porträtt i svartkrita och på bordet en
silhuettklippningsapparat med sitt långa spröt. Jordglober, högar av
böcker och studier, framför den öppna spiseln
braskuddar och låga stolar samt en golvlampa med
ofantlig skärm fulländade inredet.
Pauline Hyne flög omkring.
— Ser ni, det här är helgedomen, hit kommer
ingen prosa, inte symaskinen en gång, ja, det förstås,
jag ritar ju svartkriteporträtt, hu, se inte på det, och
så klipper jag (femtio cents silhuetten, viskade hon
skälmaktigt), sätt er far jag se, nå, nästa gång då.
— Kom hit i stället.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
