Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
TRETtONDE KAPITLET.
Hon tog Louise under armen och gick tätt intill
väggen, vars nedre del var täckt av sällsamma
prydnader: tidningsurklipp, skrivna pappersremsor, blad
ur tidskrifter o. s. v., allt understruket med röda, blå
och gula kritor.
— Ni har lovat att icke skratta.
Hon såg litet förlägen ut.
— Läs, är det icke vackert?! Nu sätta vi oss
riktigt bekvämt, så skall jag berätta er varför jag
samlat dem. Jag vet inte, kära vän, hon låg på en
braskudde framför stolen och strök lätt den
främmandes hand, men jag fattade förtroende för er från
första stunden, ni var alldeles som en liten frusen,
vilsen fågel.
Louise Hultmans tårar droppade ned.
Pauline viskade långsamt:
— Mamma brukar säga, att jag genast ser på
folk, vad de gå för, nå jag vet icke. Det är så svårt,
när man är fattig, man kan inte välja, det är så
mycket rått och styggt.
Nej nej, det var icke det. Ser ni jag har en
sådan längtan efter allt vackert, stora tankar, vackra
syner, och jag har ju rakt ingen tid! Därför klipper
jag ut, vad jag träffar på, som slår an på mig, och
mina vänner hjälper mig, och när jag då sitter där
vid stafflit och arbetar, så ser jag det för mig. Det
jag mest törstar efter för dagen dricker jag in i mina
tankar, och det röda är det stora, det är Shakespeare
och Göthe och Whitman och så där, och det blå är
modern prosa, och det gula är allting annat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
