Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUTTONDE KAPITLET.
233
Louise log vemodsfullt.
— Ah, vad det är svårt att inte fa veta, veta allt,
ropade den unga flickan med tillbakakastat huvud.
När man längtar så brinnande. Ibland bjuder jag
helt fräckt hit framstående folk, som jag far tag i,
då uppsnappar man en hel del, här är trevligt när
brasan brinner.
Hon såg tankfullt in i den tomma eldstaden.
— Vi är mycket fattiga, kom det långsamt, nästan
i sömngångarton. Ibland vet ni (ändå skyggare) äga
vi inte en dollar i huset.
— Ni?!
Pauline nickade.
— Vi leva helt och hållet på mitt porträttarbete,
25 dollars stycket, men det är så mycket annat, jag
har visserligen bara sängkammarstädningen på min
lott, men så syr jag alla våra kläder.
— Omöjligt! utbrast Louise häpen, ni är väl ända
inte mer än människa? Därhemma skulle de säga att
jag diktade, om jag berättade om er, att ni inte
drages ned?
Paulines min var begrundande.
— Jag har tankarna, sade hon. Ah nej, jag är
seg, men Lucy, ser hon inte klen ut? Ibland tänker
jag, att vi amerikaner kunde leva litet mindre
intensivt. Det kommer till mig som drömmar, som
aningar om högtidsdagar, gyckelspel om en stor vila.
Hon avbröt och fortsatte i munter vardagston:
— Morgnarna är mitt bästa, innan frukosten kl. sju
har jag slaivit alla brev. Jag har en förfarlig brev-
31—171248. Ang er ed-Strandbergs Den nya världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
