Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEMTONDE KAPITLET.
239
o
— Ah Gud, ropade Louise, ett sadant liv!
Gumman hade satt sig, rak, på främre halvan av
en trästol vid spiseln och sög på en sillstjärt. Duken
gled nedom nacken, och ögonen blinkade fort och
klokt.
— Vad gav hon sig in i det för?
— Ah, ni otacksamma, kom det i ett av dessa
utbrott, som voro så lönlösa, så löjligt tomma, men
som blivit för Louise en naturnödvändighet — jag som
stått på er sida, offrat mig för den stora
jämlikhetstanken! Inte bara att jag hemma umgicks med
hantverkare som med mina gelikar, utan jag gifte mig
med en arbetarson.
— Prat, avbröt gumman försmädligt, Lovisa är
väl skapt som andra fruntimmer och ville väl gifta
sig, och hon var till åren med, så en grann gosse
som Töre växte väl inte på trä’, tänker jag. För
resten går det ingen nöd på’na, här är ju så händigt,
så en bara har att gapa och svälja, brunn inpå näsan
och sovel kör di upp till dörrn med, arbete har
karlen hennes, och hon får väl hålla sig i skinnet och
vara folk.
Louise satt hopsjunken utan att gitta svara.
Framåt sextiden rådde brådska i alla längorna
omkring Strettons järnbruk. Tvål, handdukar och
stora skålar sattes för karlarnas räkning ut på
bakgårdarna vid pumpen, och spislarna i bislagen brunno
lusteliga. Kvinnorna revo papiljotterna ur håret och
slängde på sig rena klänningar med puffar och krus.
God bastant föda bestods i alla engelsk-talande ar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
