Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEXTONDE KAPITLET.
Nu gäspade gumman så högljutt, att baronen
blev stött.
— Jag sa i morse till Lovisa, när det kliade så
envetet i höger nand, att i dag fa vi storfrämmande,
oggu, har det inte räckt till, högg hon av obesvärat.
Baronen steg upp, bockade sig stelt och gick som
han kommit.
— Den duger, må Lovisa tro, sade faster Ulla,
medan de nu raskt lade sig ned och gnedo det svarta
golvet. Han och målerimästar’n ligger jämt i luven
på varandra, så har det vart i trettio år, högfärden
går då aldrig ur.
— Ursäkta, sade en hög, klingande röst litet
befallande, är det bekant var fru Hultman bor?
Louise tittade förskräckt upp. I dörren stod —
Ada!
Icke Ada i kortklippt hår och reformdräkt som
sist hemma i Sverige utan i svajig
promenadtoalett.
Vad skulle Louise göra? fly? ligga stilla och låtsa
om ingenting? låta henne gå? aldrig se henne? Ah,
allt var ju lika omöjligt.
— Det är jag, stammade hon och reste sig med
skurborsten i hand. Kjolen hängde tung och våt
och hårstriporna föllo ned över ögonen. Hon strök
förvirrad upp dem med sin nakna arm.
Gumman Enberg fattade läget lika hastigt som
praktiskt.
— Hjärtandes, fröken lär väl veta, att en far hålla
rent, hon med. Stå inte där mitt på golvet, Lovisa,
33—171248. Anger ed-Sir and berg, Den nya världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
