Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
TRETtONDE KAPITLET.
man få pengar, måste det ske på underliga vägar.
Yrken finnas, som icke äro oävna. Gärna sålde han
sin själ, fan, själ, inte är det tider för sådan lyx nu, om
den blott dugde. T. ex. uppsöka folk och förmå
dem att byta om bostad eller affärslokal. Värdarna
betala runda summor för undertecknandet av ett
kontrakt. Man måste naturligtvis ljuga, risken är ingen,
man blott försvinner i vimlet med lönen i fickan
och dyker upp i ett nytt kvarter. Men man måste också
vara »smart*. Och det är det värsta för en trög
svensk skalle.
De vansinnigaste planer välvas i Tores huvud.
Men dagen lider, och han måste tillbaka till Dearborn
för att komma med tåget ut till sitt hus på prärien.
Gå den långa sträckan är han alltför matt och
utsvulten till. På vägen ser han folk stå packade utanför
poliskontoren, vid rådhustrappan, ja kring kyrkorna.
Det är nattgäster, som vänta på tre alnar bräder att
sträcka ut sig på.
Ju närmare han kommer stationen, dess tätare bliva
leden av hungrande, som kläda trottoarerna på den
mörka, ruskiga gatan. I tunna sommarkavajer stå
stumma, bleka män med skälvande knän, kanske
sutto de för en enda vecka sedan därinne som artigt
uppassade gäster. Nu bücka de som förhäxade in i
de stora fönstren, där kocken behändigt och viktigt
leende gräddar sina vetemjölskakor. Deras ögon hänga
envist fast vid händernas snabba rörelser, som tjusa
dem, och för vaije gång dörren går upp, insupa de
girigt alla utströmmande ångor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
