Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 TRETtONDE KAPITLET.
Därborta steg brandflamman mot skyn och
vinden bar till dem ett svagt mullrande eko från
kvinnornas gräsliga mordskrän, men över välvde sig
himlen stor och månblekt tyst, och deras hjärnor
kändes så jublande lätta, rakt som vägde de
ingenting.
Plötsligt skrattade Louise till med sin tunna röst.
— Men Töre, vi tala ju som sutte vi på våra egna
gravar, som från en annan värld, och nu när vi förstå
varandra, nu ska vi just boija leva.
— Leva, leva, vad är det?
Hon såg blankt ut och sade viskande:
— Jag vet inte, Töre, det är något jag inte fatt
fatt i, jo, jag vet nog, men det har inte kommit, bara
jag far tid, mycket mer tid.
— Louise, hördes en drömmande viskning, det är
som det inte mer bleve dag.
— Är du sjuk, Töre? kved hon ängsligt, liksom
för trött att längre strida emot.
— Nej, jag bara längtar att komma till ro.
Men han sov icke den natten utan låg klarvaken
och talade, icke i yrsel men på ett främmande,
drömlikt sätt.
— Det är så eget, mumlade han, jag har alltid
älskat det som stod över mig, det som var skärt och
lätt och ljust.
Jag längtar till dimmiga nejder, något liksom utan
dag och sol, bara en stor skymning, Louise, är du
där? Jag är trött.
Om denna förfarliga natt bara vore slut!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
