Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETtONDE KAPITLET.
295
Tidigt på morgonen steg Töre upp och klädde
sig. Hans ansikte hade detta förklarat barnsliga
uttryck, som kan finnas hos konvalescenter.
Louise, alltför trött att röra sig, låg och iakttog
honom, där han gick ut och in, sopade, kokade deras
kaffe och skar upp skivor av ett torrt bröd. Hon stred
som i en dröm för att få fram något, som trängde
på, en stor smärta, en stor tacksamhet, en lidelsefull
kärlek, men hon hatade sig själv med en ironi, som
dödade all värme.
— Töre, vad skulle det bli av mig utan dig? sade
hon halvkvävd och sträckte fram sin hand.
Töre kom fram och strök hennes hår.
— Jag skall säga dig något, jag inte har
velat säga förut. Jag skrev hem till din bror, när
det här började, och bad att han skulle hjälpa dig.
Hennes hjärta stod stilla, hon kunde blott se
på honom, men han böjde sig beslutsamt ned och
kysste henne.
— Ligg och vila dig nu, vi fa tala sedan, jag går
in till Chicago för att fa hem litet mat, var inte rädd,
ännu ha vi ju våra fem dollars kvar.
Så gick han. Hela morgonen hade något
förfärligt, likt en förstockelse bundit henne, men nu rusade
hon upp och till fönstret.
— Töre, ropade hon med gråt i halsen. Men han
syntes icke mer.
Det blev en ytterligt het dag. Solen brände så
starkt på brädgången och på villans plåttak, att
Louise måste hålla sig inne. Nästan oklädd gick hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
