Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen: Lutherska Tiden - Lutherska Tidehvarfvet före Hert. Carl Filips död - III. Kort beskrifning öfver hertig Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 LUTHERSKA TIDEHVARFVET
lärans renhet. En annan hade vid lika tillfälle kunnat låta
skrämma sig till allt; men när fråga blef om liturgien, så
hänsköt han den till sitt presterskap, dem han snart skulle stämma
till ett möte, och hvad de beslöto, ville han för sin del antaga.
Det kunna vi kalla att med behändighet reda sig ur snaran.
Hertigen visste nog, hvad han tänkte, och hvad han hade att
lita på. Vi hafva förut omnämt, huru presterskapets möte
aflopp i Örebro 1586 och Strängnäs 1588, och huru förtörnad
konungen blef deröfver. För min del finner jag dock intet
skäl att taga presterna i hertigdömet fria mer än de öfriga i
riket, att de ju ock tiil större delen blifvit catholska, om hert.
Carl gjort så starkt påstående derom som kon. Johan.
Prins Sigismund blef 1387 vald till konung i Polen. Detta
lät konungen strax gifva tillkänna hos hertigen jemte de villkor,
som polackerna betingat sig, hvaröfver han begärde sin brors
betänkande. Han anmodade honom ock att tillika med
ständerna gifva Sigismund trohetsed, på det han måtte vara så
mycket säkrare om svenska kronan, till hvilken han likväl 5
år förut var förklarad efterträdare. Hertigen svarade, att han
icke var obenägen dertill, men till den punkten, som polackerna
förbehållit sig, ”att Estland skulle till dem afträdas, kunde han
för sin del aldrig samtycka." Han sände ock några herrar
att lyckönska Sigismund till polska kronan.
År 1589!) förlorade hertigen sin fromma och dygdiga
gemål, Anna Maria, genom döden i Eskilstuna, sedan de
sammanlefvat i 10 år. Denna sorg var för svår att draga; men
genom mellanlöpare stötte ännu en förtretlighet till, hvilken
lätteligen kunnat störa det goda förtroende, som numera var
på deras mynt stå konungens bild. För tull och bergverk ege väl furstarne
fordra redo; dock ransake konungen derom hvart sjunde år. Till biskopars
underhall behålle konungen tionde, men furstarne hafve ej makt att insätta
hvarken dem eller lagmän eller kyrkoherdar utom några få beneficia regalia
till sina caplaner. De ege ej att döma öfver konungens adel och råd, som bo
inom furstendömet, ej heller att neka sina egna att appellera till konungen,
som aärligen later hälla en räfst i deras länder. Slott stode furstarne fritt att
bygga och tillsätta, der slottslofven efter lag vid tillfälle borde hålla dem öppna
för konungen eller dess utskickade.»
! Samma år kom ett rykte, att kon. Jacob af Skottland, som då friade
till danska prinsessan, Anna, var ankommen till Norge. Hertigen gaf strax
ståthållaren Arp i befallning att sända fogden i V. sysslet, Bengt Michelsson,
in i Norge att utforska sanningen härom; men jag vet icke, om han någon
gäng mötte derstädes bemälda konung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
