Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N»y jorda 31
slöja vajar skönt mot trädens lövverk. Den vajar också
obeskrivligt skönt i solen. Men snart skall jag icke mera
se den... :
Men till och med när mitt huvud har fallit skall jag
kanske kunna se himlens välsignade valv ännu en stund
med ögonen. Det är icke orimligt, om jag bara håller
ögonen riktigt öppna, när bilan faller. Så är ändå himlen
det sista jag ser.
Men ger man mig icke ett kläde över ögonen? Eller
binder man icke en bindel över ögonen, därför att jag är
så svag och gråter? Men då blir ju allting mörkt, och jag
kan icke en gång räkna trådarna i klädet.
Hur enfaldig var jag också ej, när jag hoppades att
få vända ansiktet uppåt och se himlens välsignade valv.
Man lägger mig nedåt, ack, det gör man, lägger mig på
magen, med strupen i en bygel. Och jag kan ingenting se
för bindelns skull.
Det hänger väl en liten kasse nedanför mig. Och jag
kan icke en gång se den lilla kassen, men jag vet att den
skall uppfånga mitt huvud.
Endast natt, ett sjudande mörker omkring mig. Jag
blinkar och tror att jag ännu lever, jag har ju också Jliv
i mina fingrar, och jag hänger fast vid livet. Om man
tog bindeln av mig, skulle jag kunna se litet, jag skulle
kunna fröjda mig litet över dammkornen i kassens botten
och se hur små de voro.
Stillhet och mörker. En suckande tystnad från
folkmassorna ...
Nådige Gud! Visa mig en barmhärtighet, tag bort
bindeln, Nådige Gud! Jag är ditt kryp, tag bort bindeln.
Det var alldeles tyst i ateljén. Öjen drack ur sitt glas.
Målaren Milde satt och gned en matfläck av sin väst och
förstod inte det bittersta; han sträckte sitt glas över mot
journalisten, klingade och sade viskande:
— Skål!
Fru Hanka talade först, hon log mot Öjen och sade,
ty hon var alltid så hjärtans snäll:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
