- Project Runeberg -  Ny jord /
37

(1921) [MARC] Author: Knut Hamsun Translator: Harry Blomberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nyjord 37

Hennes förvirring var nu vid höjdpunkten.

Men nej, det kommer ju ingen tunnel, ropade hon. Ni
narrar mig, det är ingen tunnel!

Jo, det är det, en sista tunnel, se själv.

Och jag pekade på min karta. Men hon ville ingenting
se och ingenting höra.

Nej, nej, det är ingen, säger jag er, det är ingen. Men
tala vid mig, ifall det är någon, sade hon även nu.

Hon lutade sig tillbaka på sätet, slöt ögonen till hälften
och log samtidigt.

Så blåser tåget, jag ser ut, vi närma oss det gapande
hålet. Jag påminde mig att jag lovat att tala vid henne,
jag böjer mig fram, och då känner jag i mörkret hennes
armar om min hals.

Tala vid mig, tala vid mig, jag är så rädd, viskar hon
med klappande hjärta. Men varför talar ni inte vid mig?

Jag kände så väl hur hennes hjärta klappade, och i
samma ögonblick lade jag min mun intill hennes öra och
viskade in i det:

Nu glömmer ni ju er vän?

Hon lyssnade, hon skälvde till och släppte min hals i
samma sekund, stötte mig ifrån sig med båda händerna
och kastade sig själv långt bort på sätet. Jag satt kvar.
Jag hörde att hon började snyfta inne i mörkret.

— Detta var Kärlekens makt, slutade Öjen.

Åter var det tyst i ateljén. Milde satt ännu med
gapande mun.

— Nå ja, än sen då? sade han och väntade på mera, på
slutet. Är det färdigt? Men Herregud, människa,
slutade det med det där? Jag har aldrig hört något så
fånigt. Nej, den slags diktning som ni unga har slagit er
på, den döper jag till dille. He, nu glömmer ni ju er vän!
Ni får inte glömma er vän, inte. Hehe.

Herrarna brusto i gapskratt. Hela intrycket var
fördärvat, poeten med kompassen i urkedjan reste sig helt
djärvt, pekade rakt på Mildes bröst och utbrast:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 14 18:38:00 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nyjord/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free