Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I groningstider - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 Nyjord
utanför lagret låg den lilla lustjakten med den gyllne
masttoppen, den var hennes, hon hade fått den, den
tillhörde henne verkligen under lagens alla formaliteter; Ole
hade till och med varit till Veritas för att få jaktens namn
förändrat till Agot. Hon hade själv papperen.
Och den ena tavlan efter den andra kommer in på
kontoret, kritsiffrorna växa litet för var dag, de fylla
kolumnerna helt och hållet, svälla upp till högre och högre
summor, vårsäsongen är inne, den ymniga tiden strax före
sommaren, handeln lever och skälver världen runt med
lidelsefull häftighet.
Medan Ole räknar och antecknar, sysslar Ågot på sin
sida av pulpeten på egen hand med ett och annat. Öfta
kan hon inte förstå, att Ole kan reda ut alla dessa
räkningar utan att bli bet, hon har själv försökt att få rätsida
på dem, men hon kom ingen vart. Det enda hon kan
sättas till är att kopiera de otaliga beställningarna i
böckerna, och detta gör hon sakta och försiktigt.
Ole tittar över till henne och säger plötsligt:
— Nej men Herregud, vilka små händer du har, Ågot.
Hehe, det är ju ingenting. Jag förstår inte att du kan
reda dig med de där.
Det är tillräckligt. Ågot kastar pennan och springer
runt till andra sidan av pulpeten. Och så äro de glada
och oförnuftiga båda två tills nästa tavla kommer in.
— Lilla frun, säger han leende och ser in i hennes
ansikte, lilla frun.
Tiden går. Äntligen är arbetet färdigt, räkningarna
slutförda, och Ole säger i det han slår ihop boken:
— Jaha, nu ska jag således iväg och telegrafera. Går
du med uppåt gatan?
— Javisst, kära du, om du vill, svarar hon. Och hon
hoppar med, belåten från topp till tå.
Under vägen kommer Ole att tänka på att han ännu inte
presenterat sin fästmö för Irgens. Hon skulle verkligen
se Irgens, säger han, han var en stor man, en av de stora
talangerna, det var allas mening. De behövde bara gå så
långt som till Grand, så satt han där.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
