Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I groningstider - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny jord 49
De gingo in på Grand, passerade de många båsen, i vilka
människor sutto och drucko och rökte, och funno Irgens
vid ett av de innersta borden. Milde och Norem sutto
tillsammans med honom.
— Där sitter ni ju! ropade Ole helt obesvärat.
Irgens räckte honom sin vänstra hand och reste sig
inte. Han knep ihop ögonen ett tag och kikade på Ågot.
— Ågot, ja detta är således diktaren Irgens,
presenterade Ole Henriksen okonstlat, bröstande sig en smula över
sin bekantskap med diktaren. Min fästmö, fröken Lynum.
Då reser Irgens sig och bugar sig mycket djupt. Han
ser ännu en gång på Ågot och ser till och med länge på
henne, hon blev stående och såg tillbaka på honom, hon
var tydligen förvånad över att finna diktaren Irgens sådan.
Det var över två år sedan hon hade läst hans bok, det
lyriska dramat, som hade blivit så berömt. Hon hade tänkt
sig mästaren som en äldre man.
Gratulerar! sade Irgens slutligen och tryckte Oles hand.
De satte sig alla vid bordet. De fingo även allesammans
en sejdel var och började prata. Stämningen blev hög
vid det lilla bordet, själva Irgens blev meddelsam och
deltog i samtalet. Han vände sig tvärs över bordet till
Ågot, frågade om hon varit i stan förr, på teatern, i Tivoli,
läst den och den boken, besökt konstutställningen. Ja men
fröken, konstutställningen måste ni se! Har ni ingen
bättre, som kan visa er den, ska det vara mig ett nöje att
göra det... De pratade väl i tio minuter tvärs över
bordet med varandra, och Ågot svarade käckt på alltsammans,
alltsom oftast leende, då och då glömmande sig själv och
frågande med huvudet på sned efter någon sak som hon
inte hade reda på. Hennes ögon voro klara, ingen
förvirring lästes i dem.
Så knackade Ole i bordet på kyparen, han måste gå,
han skulle telegrafera. Ågot reste sig också.
Milde sade:
— Ja, men ni behöver väl inte gå, fröken? Du kan ju
kila in här igen när du har telegraferat, Ole Henriksen?
— Jo, jag vill också gå, sade Ågot.
Ny jord. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
