Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I groningstider - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 Nyjord
gick för sig, den åbäkade sig inte så hjärtslitande. Men
mitt i kören trädde sedan en person in och förstörde
alltsammans igen, det var prinsen, han har ett solo, och när
en prins har ett solo, då tiger kören vördnadsfullt, inte
sant? Men tänk er denna mer eller mindre tjocka
mansperson som ger sig till att stå där och vråla och ryta mitt
i kören! Man blir blixt förbannad över det, man skulle
vilja skrika åt honom att sluta, han förstörde ju
alltsammans för dem som ville uppbygga oss med lite sång,
kören...
Irgens var inte missbelåten med detta sitt raljerande,
han nådde det önskade resultatet. Ågot skrattade utan
uppehåll och var hänförd över allt nöje han beredde henne.
Hur roligt gjorde han inte allting och med vilken fart
och flykt!
De kommo äntligen upp till utställningen, besågo vad där
fanns att se och resonerade om tavlorna allteftersom de
gingo förbi. Ågot frågade och fick svar, Irgens visste
allt och berättade till och med småhistorier om de
utställande målarna. Även häruppe stötte de ihop med
nyfikna människor, som slogo huvudena ihop och sågo efter
dem när de passerade; men Irgens såg knappast varken
åt höger eller vänster, så likgiltigt var det honom att han
väckte uppmärksamhet. Han hälsade endast ett par gånger.
Då de efter en timmes tid stodo i begrepp att lämna
lokalen, stack ett gråskäggigt, något kalt huvud fram i
en vrå och följde dem med djupa, brinnande ögon ända
bort till dörren...
Nere på gatan sade Irgens:
— Jag vet inte... Ni ska väl inte gå hem genast,
vad?
— Jo, svarade hon, det ska jag.
Han bad henne ännu ett par gånger om att bli ute en
stund ännu, men Ågot tackade leende och höll fast vid att
hon skulle hem. Det kunde inte hjälpas, hon var
obeveklig, och han måste ge med sig. Men, inte sant, de
kunde göra om det senare? Det fanns både museer och
gallerier, som hon inte hade sett, han skulle känna sig lyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
