Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I groningstider - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny jord 61
— Jag tycker det är ett högst onödigt oväsen, sade han
skämtsamt.
Hon skrattade, ja hon skrattade tätt och ofta åt hans
infall. Detta skratt, denna friska mun, skrattgropen på
hennes ena kind, hela hennes barnaväsen fick hans
stämning att stiga ännu högre, själva hennes näsa, som var
litet oregelbunden i profilen och till och med en aning för
stor, gjorde honom nästan förälskad. Grekiska och
romerska näsor voro inte alltid de vackraste, visst inte,
det kom an på ansiktet i övrigt. Det fanns inga
auktoriserade näsor.
Han pratade om den ena saken efter den andra och fick
tiden att gå, han var inte för ro skull diktaren som hade
bevisat, att han kunde intressera dem han tog hand om,
den fine mannen, talangen med de utsökta orden. Ågot
hörde uppmärksamt på, han försökte få henne att
skratta ännu mera och kom åter in på musiken, in på
operan, som han inte för sitt liv kunde med. Han hade
till exempel aldrig varit på operan utan att han hade
kommit att sitta alldeles bakom en damrygg med skarpt
uppstickande korsettkant. Denna rygg var han sedan dömd
att glo på i tre, fyra mellanakter. Så var det ju själva
operan, blåsinstrumenten alldeles i öronen på en och
sångarna som klämde i av alla krafter för att överrösta dem.
Först kom en in, som gjorde sig till och krumbuktade sig
och frambringade sång, sedan kom en annan in, som inte
ville vara sämre, utan gjorde detsamma, slutligen en tredje,
en fjärde, män och kvinnor, långa karavaner, en hel armé,
som allesammans sjöng sin fråga och sjöng sitt svar och
fäktade med armarna och rullade med ögonen — på sång.
Ja, var det inte sant, kanske? Man grät vid musik,
snyftade vid musik, skar tänder, nyste och svimmade vid musik,
och dirigenten anförde det hela med ett hammarskaft av
elfenben i handen. Hehe, hon skrattade, men så var det
ju. Så tycks dirigenten plötsligt bli vettskrämd över allt
det helveteslarm han själv varit upphovsman till, och han
svänger hammarskaftet till tecken att nu skall här bli något
annat. Och så kommer en kör. Det är bra, jo, kören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
