Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I groningstider - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nyjord 67
— Vad i all världen är det där för ett fenomen?
Detta förlösande ord fick vännerna att skratta:
Paulsberg frågade vad det var för ett fenomen, ett fenomen,
hehe! Det var synnerligen sällsynt att Paulsberg sade så
mycket, Coldevin såg ut som om han inte hade sagt något
alls, icke heller skrattade han. Det blev en paus.
Paulsberg såg ut genom fönstret, ruskade på sig och
mumlade:
— Husch, jag kan inte göra något nu för tiden, det
här solskenet gör mig det sprattet att lägga mig och mitt
arbete i lägervall. Jag står just mitt uppe i en vidlyftig
skildring av ett regnväder, en råkall miljö, och jag kan
inte komma ur fläcken. Han knorrade ganska duktigt
över vädret.
Nu var advokaten oförsiktig nog att anmärka:
— Så skriv om solskenet då!
För inte så länge sedan hade Paulsberg suttit uppe i
Mildes ateljé och fällt det träffande ordet, att advokat
Grande börjat bli tämligen viktig av sig på sista tiden.
Han hade rätt, advokaten gjorde sig något näsvis, man
kunde kanske göra honom tjänsten att taga honom av
daga en liten smula.
— Du pratar som du har förstånd till, sade journalisten
uppbragt.
Denna tillrättavisning sväljde Grande och svarade
ingenting på den. Strax efter reste han sig emellertid och
knäppte sin rock.
— Det är väl ingen av er, som har samma väg som jag?
frågade han för att dock inte visa någon förvirring. Och
då ingen svarade, betalade han, sade adjö och gick.
Det beställdes mera öl. Äntligen kom också fru
Paulsberg och tillsammans med henne både Ole Henriksen och
hans fästmö. Coldevin flyttade sig plötsligt så långt bort
som möjligt, han kom nästan att sitta vid ett annat bord.
— Vi måste ju följa din fru på väg, var det första
Ole sade, godmodigt leende; det hade sett illa ut annars.
Och han klappade Paulsberg på axeln.
Fröken Ågot hade uppgivit ett litet utrop av glädje och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
