Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I groningstider - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 Ny jorda
kaffet. Coldevin begagnade tillfället att kasta en blick
på de närvarande, han råkade Ågots ögon, som milt vilade
på honom, och av detta blev han så förvirrad, att han
plötsligt kom att högt säga vad han satt och tänkte på:
— Kom avgörandet i dag så oväntat för er här då? —
Odch då han hade fått ett halvt bejakande svar på
frågan, måste han fortsätta och förklara sig litet närmare:
Jag tycker verkligen att det hänger samman med
tillståndet i övrigt hos oss. Folk de säger som så: Nej, nu har
vi fått friheten, riksrätten skaffade oss den, nu vill vi
verkligen också njuta lite av den! Och så lägga de sig
på rygg och vilar, Norges söner ha blivit Gode Herrar
och Norske Män.
Det voro alla eniga om. Paulsberg nickade, detta
fenomen från landet var kanske inte så tokig i alla fall.
Men sedan teg människan, teg hårdnackat. Slutligen fick
advokaten åter fart på honom, han frågade:
— Första gången jag träffade er på Grand påstod ni att
man inte skulle glömma, aldrig glömma, aldrig förlåta.
Är det en princip hos er det? Eller hur ...?
— Ja, nu skulle ni som äro unga minnas det nederlag,
som träffat er i dag, gömma på det. Ni har haft förtroende
till en man, och mannen har svikit ert förtroende, man
skulle inte glömma det. Nej, man skall aldrig glömma,
aldrig, man skall hämnas. Jag såg en gång, hur man
misshandlade två omnibushästar, det var i ett katolskt land,
det var i Frankrike. En kusk sitter högt uppe på sin bock
och slår och slår med sin stora piska, men det hjälper inte,
hästarna slinta i den asfalterade backen och få intet fäste,
fast de så att säga spänner i med naglarna, de komma inte
ut fläcken. Kusken stiger ner, han vänder piskan och tar
till skaftet, han rappar hästarna över deras hårda ryggar,
de hugga åter i, de falla på knä, kravla sig upp igen och
hugger i på nytt. Kusken är rasande, ty det samlar sig
ständigt flera och flera människor som se hans knipa, han
går fram och slår hästarna över ögonen, han går tillbaka
igen och siktar mellan bakbenen på dem, upptill mellan
bakbenen, där det gör mest ont. Och hästarna vrida sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
