Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I groningstider - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nyjord 83
och snubbla och störta åter på knä, det var som om de ville
bedja om nåd... Tre gånger steg jag fram för att få
tag i kusken, men jag blev alla tre gångerna trängd tillbaka
av människomassan, som inte ville gå miste om sin goda
plats. Jag hade ingen revolver på mig, jag kunde
ingenting annat göra än att stå där med en pennkniv och svära
vid Gud och satan om kusken. Det står en person
bredvid mig, en kvinna, hon är nunna och bär Kristi kors på
dräkten, hon säger vänligt: Ack nej, vad ni syndar, herre,
Gud är god, han förlåter allt! Jag vänder mig om mot
denna obeskrivligt råa människa och ser på henne men
säger icke ett ord, utan ser bara på henne och spottar
henne nästan utan att jag vet det mitt i ansiktet ...
Detta väckte jubel i kotteriet.
— Mitt i ansiktet, vad? Men hur gick det? Det var
själva fan! Slapp ni undan det?
— Nej, jag blev arresterad... Men det var det jag
ville säga: Man skall inte förlåta, det är så rått, det
vänder så bedrövligt upp och ned på all rättvisa. Man skall
återgälda en godhet med en ännu större godhet, men en
ond gärning skall man hämnas. Blir man slagen på ena
kinden och förlåter det och vänder även den andra till, så
förlorar godheten allt värde... Se, resultatet på Tinget i
dag är naturligtvis inte utan sammanhang med det
tillstånd överhuvud som vi leva i. Vi förlåta och glömma
våra ledares förräderier och ursäktar deras vacklan och
deras ryggradslöshet inför avgörandet. Då skulle
ungdomen träda fram, det unga Norge, kraften och vreden. Men
ungdomen, den träder inte fram, nej, den ha vi uppfött
med flaska, med psalmer och läsarsvammel om evig fred,
vi ha lärt den att se upp till mildheten och eftergivenheten,
att prisa dem som ha nått den högsta graden av präktig
tandlöshet. Och nu står ungdomen där, stolt och
fullvuxen, sex fot hög, och diar flaska och blir saktmodig
och fet. Slår man den på ena kinden, vänder den
förlåtande den andra till, knytnävarna i byxfickan, fred.
Coldevins anförande väckte inte litet uppseende, man
tog honom rent av i betraktande. Han satt som vanligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
