Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mognar - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny jord 101
Irgens gjorde en liten grimas. Tyckte hon om att man
läste högt för henne? Jaså, verkligen?
Ågot hade med avsikt blandat in Oles namn. Nu i
eftermiddag hade han åter dragit fram frågan om
bröllopet, och hon hade åter lagt allt i hans hand. Jo, däri
voro de eniga. Det var endast en tidsfråga, när de skulle
bli man och hustru, och ju förr, dess bättre var det
kanske; det fanns inga skäl att vänta. I höst, när Ole kom
tillbaka från sin Englandsresa, skulle det avgöras. Ole
var godheten själv, han blev aldrig trött på att ha fördrag
med henne på alla sätt och vis, och han gladde sig över
henne på ett komiskt innerligt sätt. Och så skulle vi väl
tänka på att göra något åt hemmet också någon gång, hade
han sagt. Ja, hon kunde inte hjälpa, att hon blev röd, det
var skamligt att hon ännu inte hade kommit sig för med
något nyttigt, utan bara höll honom sällskap på kontoret.
Hon kunde ju så smått börja fundera på inredningen av
rummen, sade Ole, göra klart för sig hur hon ville ha det.
Några egentliga hushållsbestyr skulle hon till en början
inte befatta sig med, naturligtvis... Ja, detta var sant
alltsammans, hon hade inte ägnat hus och hem en tanke,
bara fladdrat omkring i affären bredvid honom. Så hade
hon tagit till att gråta och förklara för honom, hur
obeskrivligt okunnig och oförståndig hon var, hon var en gås,
jo, det var hon, hon var en gås. Men Ole hade tagit henne
i sina armar och satt sig med henne i soffan och sagt,
att ung det var hon, ung och underbar, men snart blev hon
nog lite äldre, de hade ju tiden och livet framför sig. Och
han älskade henne så uppriktigt, det skulle Gud veta; Ole
hade själv tårar i ögonen och såg på henne som ett barn.
Ja, de älskade varandra, de skulle trivas gott tillsammans.
Framför allt brådskade det icke med något, det var
ingenting som det brådskade med, hon kunde själv bestämma
tiden för alltsammans och inrätta sig efter behag. De
skulle nog komma överens...
— Jag trodde annars att ni inte brydde er om oss
diktare längre, sade Irgens. Jag fruktade för att vi hade
förlorat ert intresse på något sätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
