Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mognar - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 Ny jord
— Goddag, goddag, Irgens! ropade Ole med
framsträckta händer. Det var riktigt trevligt att jag träffade
dig. Och tusen tack för boken, som du har skickat oss!
Ja, du är makalös, förbluffar dina allra närmaste vänner
till och med, diktare, mästerdiktare!
Ole skrek värre, glad, strålande över den andres
bedrift, beundrande än den ena versen och än den andra, och
tackade tusen gånger igen.
— Ågot och jag har läst den med klappande hjärtan
båda två, sade han. Jag tror förresten Ågot grät lite
också... Jo, det gjorde du, det klarar du dig inte ifrån,
Ågot. Men det var väl ingen skam... Vad skulle jag
säga, följ med upp till telegrafen, Irgens, jag måste
uträtta en sak. Men sen går vi ner till Sara, om du vill.
Jag har förresten också en liten överraskning åt er.
Ågot sade ingenting.
— Ni kan väl promenera litet fram och tillbaka här,
medan jag telegraferar? frågade Ole. Men gå inte och
bli otåliga, om jag skulle dröja en stund. Saken är den,
att jag skulle ha fatt i ett fartyg i Arendal...
Och Ole gick uppför trappan och försvann, Irgens såg
efter honom.
— Å, hör ni, jag måste också tacka er för boken, sade
Ågot genast och räckte honom handen; hon talade mycket
lågmält. Ni kan inte tro, vad den har glatt mig.
— Har den verkligen det? Verkligen? Vad det gör
mig gott att höra det! svarade han fylld av tacksamhet.
Detta, att hon hade väntat med att tacka honom tills Ole
var borta, var ett fint, bedårande drag, nu gjorde hon det
så mycket innerligare, så mycket mer förtroligt och äkta,
hennes ord fingo dubbelt värde för honom. Hon berättade
vad det var som hade gripit henne mest, den underbara
dikten till livet, hon hade icke läst något skönare, nej,
aldrig, såvitt hon mindes... Men som om hon hade varit
rädd för att ha tackat för varmt, så varmt att det
kunde missförstås, tillade hon i mer likgiltig ton, att Ole
hade varit lika betagen som hon, han hade läst det mesta
högt för henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
