Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mognar - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1r0 Ny jorda
Han beundrade Öjen lika uppriktigt som någon, men.
Och fanns det någon mening i vad Jehova sade och vad
Jehova sedan sade? Han önskade få svar på det.
— Hör, Milde, varför är ni alltid så stygg mot Öjen,
sade fru Hanka. Gamla minnen, ja, förstod ni inte det?
Jag tyckte det var så fint och stämningsfullt, jag kände
alltsammans; förstör inte alltsammans för mig. — Och
hon vände sig till Ågot och frågade: Tyckte inte ni också
att det var vackert?
— Kära fru Hanka! ropade Milde, är jag alltid så stygg
mot Öjen? Går jag inte här och önskar honom
stipendiet mitt framför min egen näsa? Men dessa
välsignade nya riktningar och sådant där! Gamla minnen,
nåja. Men var finns i grund och botten poängen? Jehova
har inte alls varit hos honom, nej, min själ, att han det
har varit, det är ett påhitt. Och dessutom, kunde han inte
ha valt både skönheten och kärleken och sanningen? Det
skulle jag ha gjort. Poängen?
— Nej, det är just det egendomliga, det ska inte vara
någon poäng, svarar Ole Henriksen. Öjen skriver det
själv i sitt brev till mig. Det skall verka genom sin ton,
säger han.
— Jaså... Nej, den karln är och förblir densamma
var han är; det är hela saken. Inte en gång till fjälls blir
han annorlunda. Getmjölk och skogsdoft och bondpigor
inverkar inte ett spår på honom, om jag så får säga...
Förresten kan jag ännu inte begripa, varför han har
skickat manuskriptet till dig, Ole. Men om det är en
förolämpnnig att fråga om det, så...
— Jag vet inte heller, varför han just skickade det till
mig, sade även Ole Henriksen. Han ville att jag skulle
se att han arbetade, säger han, att han inte ligger på
latsidan. Nu vill han förresten tillbaka till stan igen, han
står nog inte ut på Torahus mycket längre.
Milde visslar.
— A, nu förstår jag, han ber dig om respengar?
frågade han.
— Han har nog inte mycket pengar kvar, nej, och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
