Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextiofalt - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152 Ny jord
mer kaffe. Hon böjde sig mer än nödvändigt ner mot
Irgens och sade:
— Och ni, herr Irgens?
Det nästan bedjande tonfallet tvang honom att kasta
blicken på henne. Han skulle inget kaffe ha, tack, men
han smålog förvånad när han såg på henne. Hon kunde
ha jublat, hon visste inte om hon längre höll i brickan,
och hon stammade:
— BRara lite?
Han såg åter på henne och sade nej tack.
Under hela hemvägen var Irgens som en annan
människa, han pratade, underhöll damerna, hjälpte till och
med den arma Öjen tillrätta, som åter låg stel av
illamående. Milde hade på nytt fått en flaska framför sig
under förevändning att det hade blivit riktig tid,
groggtid, igen, och Irgens drack med honom endast och allenast
för att vara hygglig. Fru Hanka flammade upp och blev
glad som ett barn hon också, och genom en öm och hastig
tankeöverföring sade hon plötsligt till sig själv att hon
verkligen skulle komma ihåg att få lite pengar av sin man
redan i kväll, en hundralapp eller två.
Tidemand tog rodret även på hemvägen och kunde
inte förmås att släppa det; han passade segel och sjöar
och sade inte ett ord. Han tog sig bra ut med rodret i
handen, hans litet gråa hår klädde honom, hans gestalt
gungade upp och ned mot luften. Hans hustru ropade till
honom ett tag om han frös, en uppmärksamhet som han
nästan inte trodde på och därför låtsade sig inte höra.
— Han hör inte, sade hon leende. Fryser du, Andreas?
— Ftryser? Nej, svarade han.
Och snart stod sällskapet åter på bèyggan.
Öjen hade inte väl kommit i land förrän han kallade på
en droska. Han måste ögonblickligen hem för att se efter
sin dikt och få sitt öde avgjort. Han fick ingen ro förrän
han hade fått visshet, sade han. Men han stötte kanske
till sällskapet senare. Gick de på Sara?
Man såg frågande på varandra och visste inte vart man
skulle gå. Ole Henriksen sade då, att han för sin del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
