Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextiofalt - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny jord 151
— Vad nu? Jag tycker mig märka på ditt tonfall att
mina ord har misshagat dig?
Men nu måste fru Hanka medla. Vartför i all världen
kivas på en segeltur också! Det var inte snällt, nej det
var det sannerligen inte. Så, nu skulle man bli doppad om
man inte höll fred!
Och Irgens teg ögonblickligen, han mumlade inte en
gång mellan tänderna, som han brukade när han var
förargad. Fru Hanka föll i tankar: Vad hennes diktare och
hjälte hade blivit förändrad på några korta veckor! Vad
berodde alltsammans på? Vad hans mörka ögon hade
blekts! Hans mustascher hängde slappt rätt ned, han hade
förlorat sin friskhet, hans ansikte var inte så bedårande
som förr. Men så kom hon att tänka på hans motgångar,
hans sorg över stipendiet som han inte fick, över boken,
denna sköna diktsamling, som man med berått mod teg
ihjäl, och hon lutade sig fram mot Ågot och sade:
— Irgens har tyvärr blivit bitter, ni har väl lagt märke
till det? Ja, men det går nog över igen. Och fru Hanka
ville göra det bästa för honom, rent av ursäkta honom, i
sitt hjärtas enfald sade hon detsamma som hon hade hört
Irgens själv säga så många gånger mellan fyra ögon: Att
det var väl inte så underligt om han blev bitter heller, man
måste ha respekt för en bitterhet som hans. Här hade han
gått och slitit i åratal med sitt stora geni, och landet,
staten trädde inte emellan.
— Ja, tänk! sade även Ågot. Fröken Ågot insåg med
ens att hon inte hade varit som hon borde och skulle mot
den mannen, hon hade varit obehaglig, det hade hon, ja
grov, och avspisat honom onödigt hänsynslöst. Hon ville
innerligt gärna ha det ogjort, men nu var det för sent.
Så kom Paulsberg tillbaka från sin ensamma vandring
och utlät sig: Man fick se till att komma hem igen. Det
var inte säkert för regn, trodde han, det såg ut för litet
av varje. Förresten var solen nästan nere nu och det
blåste kallt.
Ågot gick ännu en omgång med kopparna och bjöd på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
