Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextiofalt - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184 Ny jorda
hade börjat stiga igen, han lyckönskade sin vän, tryckte
hans hand.
— Jo, rågen steg lite smått, hösten i Ryssland hade i
alla fall inte kunnat rädda marknaden alldeles, stigningen
var liten, men för Tidemands stora lager hade den sin
stora betydelse.
— Åja, jag balanserar efter förmåga, sade han glad,
och det har jag dig att tacka för till största delen. Jo, det
har jag... Och han berättade att han just stod mitt
uppe i en liten affär i tjära, tjära för export, till
skeppsbruk, han skulle förse ett Bilbaovarv. Det var ett sant
och kärt nöje att få röra på armarna lite igen... Men
det ska vi tala närmare om när du kommer tillbaka.
Lycklig resa.
— Och är det något, sade Ole, så telegrafera.
Tidemand följde paret till dörren, både Ole och Ågot
voro rörda. Sedan ställde han sig vid fönstret och
vinkade åt dem när de gingo förbi, men strax efter stod han
åter vid pulpeten med sina böcker och papper, arbetande
som förut. Det gick en kvart, han såg Ågot komma
tillbaka från bryggan ensam. Ole hade rest.
Tidemand gjorde ett slag över golvet, mumlande,
räknande i huvudet, beräknande alla möjligheter för sin tjära.
Han fick syn på ett långt konto i den uppslagna
huvudboken på pulpeten. Det var Irgens konto. Tidemand
kastade en flyktig blick på det, det var gammal skuld, vin
och kontant lån, återigen vin och kontant lån; det gick
åratals tillbaka, på sista året hade han varit alldeles borta.
Han hade aldrig betalt något, kreditrubriken stod blank.
Död skuld, död skuld! Tidemand mindes ännu hur Irgens
brukade tala om sin skuld, han stack inte under stol med
att han var skyldig sina tjugu tusen, han tillstod det med
ärligt och leende ansikte. Vad skulle han göra? Han
måste ju leva. Det var förhållandena som voro beklagliga,
som tvungo honom att leva i ett sådant tillstånd, landet
var litet och folket fattigt; han skulle själv önskat det
annorlunda och han skulle innerligt tacka den man som
kom och betalade hans skuld. Men mannen kom inte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
