Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextiofalt - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 Nyjorda
gen med allt detta? Hans fasthet sviktade ett ögonblick,
han knäppte rocken, rätade upp sig. Hade han förgäves
genomgått allt detta lidande de långa, tunga dagarna och
nätterna? Knappast. Det skulle visa sig nu. Vad kunde
han göra? Se, nu satt Hanka där, hon var överspänd,
han hade försatt henne i den starkaste sinnesrörelse
genom att komma.
— Ta det med lugn, Hanka. Du vet kanske inte själv
vad du säger.
Hon fick ett ljust, strålande hopp.
— Jo, jo, utbrast hon, jag vet vartenda ord. Ja, om
du vill glömma hur jag var förr! Andreas, om du ville
vara barmhärtig denna gång, aldrig mer! Ta mig till
nåder igen, ta mig till dig igen! Jag har önskat mig hem
igen, en hel månad, till dig och barnen, jag har sett efter
dig gömd bakom gardinerna, när du gått ut. Jag såg dig
för första gången på segelturen; kommer du ihåg
segelturen? då såg jag dig liksom för första gången. Jag hade inte
sett dig förr. Du stod vid rodret, jag såg dig mot
himlen, mot luften, du hade lite grått hår här. Jag blev med
ens så förvånad när jag såg dig, och jag frågade dig om
du frös, bara för att få dig att prata med mig. Men så
gick ju tiden. Men på dessa veckor har jag inte sett
nägot annat än dig, aldrig. Jag är tjugufyra år och har inte
känt det så förr. Allt vad du gör, allt vad du säger...
Och allt vad de små gör och säger. Vi leker och skrattar,
de håller mig om halsen... Jag följer dig med ögonen,
här har jag klippt upp några maskor i gardinen för att
få ett litet större hål. Jag kan se dig ända upp till slutet
av gatan, och när du går i kontorsdörren, kan jag höra
att det är du. Straffa mig, straffa mig, kasta bara inte
bort mig, utan straffa mig. Det är tusenfalt roligt för
mig att vara här, jag ska också vara annorlunda...
Hon ville aldrig sluta, utan fortfor att upprepa de
hysteriska orden med en rörelse som stundom tog andan
ifrån henne. Hon reste sig storgråtande och leende, hon
jublade med röst som svek henne, det hördes undertryckta
ljud i den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
