Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sextiofalt - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194 Ny jord
gjorde det rent av med tacksamt hjärta, hon hade bara
inte tänkt på det genast, det var mycket förargligt, han
hade sett så olycklig ut. Hon gladde sig som ett barn
över att hon kunde ta ner i fickan och betala vagnen
istället för honom...
Nästa dag träffade de varandra allaredan på
förmiddagen. De spatserade längs hamnen, pratade med
dämpade ord, i bådas bröst kämpade den undertryckta
rörelsen och gjorde deras ögon ömma, de sågo på varandra,
smekte sig upp mot varandra. Och när Irgens till sist
fick syn på Coldevin, som stod och lurade vid sitt hörn,
nämnde han inte sin upptäckt med ett ord för att inte
göra henne orolig. Han sade endast:
— Ret är tråkigt att ni och jag inte är vanligt
arbetsfolk nu, man glor så intensivt på oss, det är omöjligt att
få vara i fred. Det är inte mitt öde att föra en alldeles
okänd tillvaro, men det har sina obehag.
De talade om att gå på Grand på kvällen. Nu var det
så länge sedan, hon hade verkligen inte varit ute för ofta
på sista tiden. Plötsligt sade han:
— Nej, kom och gå med upp till mig. Där kan vi sitta
i allsköns ro och prata.
— Nej, kan jag det? frågade hon.
— Ja, hon kunde. Varför inte? Mitt på ljusa dagen.
De skulle inte göra några omständigheter med det, bara
gå upp. Och så skulle han alltid, alltid kunna minnas att
hon hade varit där, och gömma det minnet för evigt.
Och alldeles förvirrad av glädje och bävan gick hon
med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
