Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avslutning - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nyjord 199
ligen allmän Baudelairesk hjärnuppmjukning. På detta
svarade Öjen ingenting, men han satte glaset hårt i
bordet, betalade genast och gick. Han ryckte ilsket på
axlarna under den fina rocken, då han skred mot dörren.
Hans två följeslagare gjorde honom sällskap.
— Han är alldeles olidlig, den där mannen med sina
prosadikter, sade Milde för att ursäkta sig. Jag förstår
inte, att han kan prata om sina tillgjordheter, när det till
exempel sitter en man som Paulsberg alldeles framför
näsan på honom. Nå, förresten, ska jag nog få honom god
igen. Om jag bara klappar honom på axeln och beklagar
att han inte fick stipendiet, så.
Men strax efter hade Milde själv kommit att tänka på
fru Hanka, han sade: Jag saknar fru Hanka, hon har
alldeles försvunnit, ingen vet hennes adress. Ja, ni har
väl hört, att hon äntligen är skild från mannen? Hon har
hyrt ett rum, så mycket får hon då i månaden av sin
krämare.
Då skrek journalist Gregersen i ett anfall av galghumor
och glädje:
— Ni sitter och sparkar mig på benet, fru Paulsberg.
— Nej, ni borde skämmas...
— Jo, det är verkligen sant, ni sparkar mig på benet,
hehe. Men jag är inte någon principiell motståndare till
att bli sparkad på benen av en vacker dam, hehe, inte alls
någon av de allraprincipiellaste motståndarna, nej då...
Och Gregersen storskrattade åt vad han sagt. Han kom
upp på sin käpphäst igen, sjåperiet, den last som just nu
florerade mest härhemma. Ja, var det inte sant? Kunde
man röra sig, kunde man vara människa? Nej, det slapp
du! Och Gregersen skrattade åter och var godsint.
Men Paulsberg, som hade suttit tyst en lång stund och
som dessutom insåg sin orättvisa mot sin vän journalisten
genom att lasta honom för Gazettens politik, skrattade han
också och var riktigt belåten med att Gregersen kunde roa
sig så hjärtligt. Paulsberg skålade med honom, han hade
ju också en tjänst att åter bedja honom om, han ville långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
